Är det straffbart att återvinna gammal musik? Eller finns det kreativitet i att blanda influenser? Beroende på vad du tycker kommer du höra 2004 års version av The Bees på olika sätt. Och oavsett om du får ett fånigt leende på läpparna och blir varm i kroppen eller bara vill skrika ”hitta på något eget!” så har du förstås rätt.

Jag är varm i kroppen. Kan inte motstå The Bees charmiga pop. Paul Butler och Aaron Fletcher är tillbaka och har tagit med sig fyra kamrater till. De har malt ned all sin kärlek till sextiotalets pop och spelat in tolv låtar i legendarisk studio nummer två på Abbey Road. Resultatet är en charmig resa i lovikavantar, tibetanska mössor och mullad ekologisk miljö.

En resa som förenar Beatles med sextiotalssoulen. Pop med rock. Flum med surf. Och så vidare. Sextiotal svetsas samman med nollnolltal i ett sunkigt garage. Det låter tidstypiskt sextiotal, men ändå högst modernt. Tack vare charmen, kärleken och upptäckarglädjen. Och sättet de hanterar sina instrument. Inte minst orgeln och blåset.

Säg så här: organiskt.

Det är ett tag sedan jag hörde någon återvinna gammal musik så här snyggt. Låtar som ”Wash In the Rain”, ”No Atmosphere” och ”The Start” får mig att spricka från öra till öra och bara le. Av lycka. I ”Horsemen” låter Paul Butler som en återuppstånden John Lennon. I ”I Love You” gör The Bees sextiotalssoul i en ballad som får tiden att stanna. Och i ”Chicken Payback” struttar bandet på helt galet bra. Till och med instrumentala ”The Russian” har ett skönt gung.

Jag är svag för sextiotalet. Det gjordes enorma mängder bra musik då. Så självklart faller jag för den här skivan. På samma sätt som jag faller för The Solution och The Royal Beat Conspiracy.

När The Coral gått vilse tar The Bees över. Det är jag glad för. ”Free The Bees” är ekologisk, kravmärkt och ett med naturen, och min CD-spelare.

Eget?
Knappast.
Nyskapande?
Nej.
Bra?
Ja. Riktigt bra.