Detta är det bästa dom gjort. Ingen tvekan.

My Orchard har mognat i sin pop och har musikaliskt förfinat de existentiella frågorna.

För visst är det fortfarande en synthpop med akustiska indieinslag som Johan Sigerud och hans kapell, skriver, producerar, förpackar och distribuerar. Sju låtar och ingen längre än 3,11. Föredömligt, och även om detta måste kallas för en EP är nog begreppet ”ett litet album bättre”.

För detta är musiken till hela sommaren 2004. I varje fall om du upplevde 1990-talets svenska popunder, och nu inser att de gråa håren vid tinningarna växer som ogräs på den gräsmatta som du nu själv förfogar över. My Orchard tar oss genom imperfekt över till presens för att med vaga skuggbilder låta oss ana futurum. Lite som en blandning av de känslor jag får under sommaren. Märkligt för bandet verkar vara nere över någon form av tudelning mellan någon av dem och en annan människa, medan jag känner sommaren bubbla i mig. Men det kanske är det tudelade i sommaren. Den är vacker men alltför ofta jobbig. Som kärleken ungefär.

”A List of Things” är en perfekt festlåt. Texten rabblar saker som möter oss som bilder dagligen. Perfekt för den där sommarfesten där du mest av allt vill leva i nuet, men ständigt påminns om det som hände och det som kommer hända. Textraden, ”all those vague reminders of the current goals”, är smått fantastisk.

Låt två ut på ”Silhouettes” är ”Natural Instinct” och är den perfekta vännen på väg i bil genom ett kvavt och sommartätt Sverige. Jag kan nästan känna hur värmen tvingar min kropp att transpirera. Jag ser hur en svalkande vind får rapsfälten att bölja, även om den inte hjälper mig i en gammal bil på väg mot ett okänt sommarmål. Bort från 25 års olika val. Fram till något annat där livet inte går på med farthållare.

Och så fortsätter det.

I låt på låt finner jag olika stämningslägen som på något märkligt sätt följer mig under sommaren. Känslan att sommaren blommat över i den övergivna kärleken, men där den varma sommarnatten ändå gör att du vågar ha ett senapskorn stor tro på att det kommer vända: ”emancipating all the thoughts that's been suppressed/that chapter's closed now, this is different i guess”.

Eller när sommaren kletar sin varma tveksamhet på dig. När du under långa cykelturer överhuvudtaget undrar varför någon umgås med dig eller om du bara slösar de få dagar du fått till förfogande: ”every morning that we ever wasted/let us make it up, regain our time/down for whatever/couldn't be more psyched than this”.

Eller när ”Silhouettes” avlutas med den vackra pianobaserade balladen ”Sweetest Lies”, och jag nästan känner det daggsvala gräset under mina strandtorra fötter när jag tyst går en promenad i funderingar: ”guess the sweetest lies can't help you out this time/they are watching you and in the end they will own you.”

Det är bara att hålla till godo. Sommaren 2004 är My Orchards. Både på festen och i fundersamhetens hemliga trädgårdar.

Och jag kan inte låta bli att återigen läsa Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori” (ur diktsamlingen ”Färjesång” utgiven 1941). Den passar bra till sommaren. Precis om ”Silhouettes”. En strof lyder:

”Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.”