I sin bok ”Vamps and Tramps” skriver Camille Paglia att världens största samling av pornografi, och i synnerhet bögporr, innehas av – Vatikanen.

För ett par år sedan publicerade notoriskt elaka gratisblaskan VICE – som kostar sextiofem spänn i Sverige – en artikel med rubriken ”Was Jesus A Fag?” där man fokuserar på Jesus homoerotiska förhållande till Johannes Döparen.

Konstnärinnan Elisabeth Ohlsons utställning ”Ecce Homo” – som visar Jesus i homosexuella miljöer – blev en het potatis Sverige. ”Detta är Satans synagoga”, skrek en man under gudstjänsten i Annedalskyrkan i Göteborg. Utanför misshandlade kristna demonstranter en homosexuell man. I Uppsala och Jönköping bombhotades kyrkorna som skulle visa utställningen. I Norrköping stenades Ohlson av uppretade troende.

Hidden Cameras debutplatta var en samling fyraspårsdemos som bar just titeln ”Ecce Homo” och att frontmannen Joel Gibb valde att kalla sin musik för ”gay church folk music” var givetvis ingen tillfällighet.

På ”That's When the Ceremony Starts”, fjärde spåret på ”Mississauga Goddam”, drar Joel Gibb – till ett arrangemang som fjäderlätt trippar i takt med orden – det hela till sin spets genom att beskriva en nattvard med rader som, ”I drink from his wine/and come from inside” och ”I beg and plead/to be underneath/the man with the bread”.

Det är alltså samma Hidden Cameras vi möter som på den nästan legendariska föregångaren, fjolårets ”Smell of our Own” – samma lyxiga Polyphonic Spree-gospelpoporkestreringar, samma virvlande tamburinseufori och påklistrade Stomatolleenden under en ständigt växande röta.

Stanken av svett, sperma och amylnitrat – insvept i ett dis av rosendoft.

Medan Stephin Merritt inte alls vill prata om sin homosexualitet, utan bara skriva sockersöta underfundigheter om kärlek i allmänhet, står Gibb på gaybarrikaderna och kämpar för att vara så bögig i ditt ansikte det bara går.

Eller vad sägs om en rad som ”My body is an exit wound” i en låt som heter ”I Want Another Enema”?

”Mississauga Goddam” är inget stridsrop efter rätten för homosexuella att gifta sig eller adoptera. Här handlar det snarare om att våga stå ut, att inte glida ner i någon metrosexuell ”Queer Eye for the Straight Guy”-gråzon med familjeliv, khakis och button down-skjortor.

- Homosexuella som gifter sig städar undan allt det som är coolt med att vara gay, det faktum att det gör heteros väldigt obekväma och tvingar dem att tänka på sex och vad det egentligen betyder, sa Gibb i en intervju med Dagens Nyheter.

Medan ”Mississauga Goddam” må vara en queerteoretisk programförklaring, så låter man aldrig musiken skylas av budskap. Blundar man spelas det upp scener av sidbenade, anemiska anorektiker, tätt packade under ett moln av förångad svett, som vore de stammisar på Paradise Garage. I deras kroppar vibrerar basen från glädjepiller som ”The Fear is On” (denna plattans ”Ban Marriage”) eller ”The Good of Life” (som ju dykt upp i tidigare versioner). För att sedan glida ner i en stilla postcoital comedown till de Paul Simon-tintade betraktelserna i titelspåret.

Hidden Cameras fortsätter med andra ord att skapa och stöpa den snyggaste, mest tidlösa och självklara popmusik som aldrig föddes innanför väggarna på Brill Building: stråkar, handklapp, glockenspiel, stämsång och tamburiner som rullar ut i Spectorska åskknallar. Allt detta bildar ramar till fantastiska detaljer, som raden ”I gave him some tambourine” i ”Music is my Boyfriend”, givetvis uppföljt av en rusigt rasslande tamburin insmugen bakom sången.

Ett par spår (”We Oh We”, ”In the Union of Wine” och den på gränsen till hårslitande påfrestande ”B-Boy”) lyckas inte nå upp till den makalösa zenith där kompositioner som ”Doot Doot Ploot”, ”The Fear is On” och ”That's When The Ceremony Starts” befinner sig, men det säger mer om de senare än de förra.

”Mississauga Goddam” är den vackraste föreningen av homosexualitet och kristendom den här sidan metodistkyrkorna i San Fransisco.