Jag må vara ondsint men jag får genast onda aningar när skivor marknadsförs som kulturella möten, ”afrikanska rötter möter amerikansk hiphop”. Att sammanföra saker kan ha extremt varierande utgång. Jag kritiserar inte alls kollaborationer i allmänhet, det kan vara fantastiskt och världen skulle vara mycket tråkigare om det inte fanns möten. Det finns dock risk för att det mest ar kul för de som är inblandade i dessa långdragna jamsessions men inte lika roligt att lyssna på.

Zap Mama, även känd som Marie Daulne är en ganska given person att experimentera med världsmusik. Från att ha bott i ett pygmeeläger som liten, till att fly till Belgien, bli matad med delvis traditionell afrikansk sång, delvis Stevie Wonder till att flytta till New York för att komma närmare hiphopen är det rätt befogat att göra den eklektiska musik hon försöker sig på.

Man skulle kunna avfärda henne som utflippad etnobrud men efter att ha varit med på en av tidernas bästa hiphoplåtar, ”Act Too (The Love Of My Life)” med The Roots, är jag idel öra. 1993 nominerades hon till en grammy för bästa världsmusikalbum, sedan dess har hon börjat dansa breakdance och blivit kär i hiphopen. Det är där det börjar bli oroande. Som tur är försöker hon inte kopiera den amerikanska hiphopen och infoga den i sin egen stil, utan hon tar den, manglar den och blandar ner den; det funkar bäst när hon behåller de afrikanska rytmerna och uppdaterar ljudet.

”Ancestry In Progress” är full av gäster, som ett kvitto pa Zap Mamas influenser i hiphopvärlden. Hon gör en väldigt fin låt tillsammans med Erykah Badu, deras röster är så lika att de låter sammantvinnade.

Sedan går hon loss i experiementträsket. Helt plötsligt blir det renodlad drum'n bass, vilket faktiskt inte stör särskilt mycket. Däremot är skivan i sig inte särskilt upphetsande. Det är lite etno light och organiserad kakofoni som inte lämnar något bestående intryck.