Tyska kan inte vara vackert.

Det är omöjligt att gilla Tomas Ledins texter.

Yngwie spelar bara fort och helt befriat från känsla.

Tycke och smak är subjektiva saker, men ovanstående påståenden får nog anses vara tre oomkullrunkeliga, allmänna sanningar.

Som ni förhoppningsvis redan förstår är de inget annat än trams, trams och slutligen, tro det eller ej, trams.

Även om den storsäljande Sandviken-sonens lyrik inte bjuder mig personligen på några känsloyttringar åt varken det ena eller det andra hållet är det bara att köpa läget: för många svenskar är han den som förmår fånga livets glädjeämnen och vedermödor allra bäst.

Vad gäller det tyska språkets audioestetiska kvaliteter beror nog mycket av den aversion som många känner på att det tyska språket sammankopplas med IQ-befriade, uniformsklädda, högerarmsstelopererade män som inte gör annat än att skrika sig hesa hela krigsfilmer igenom. Aggro-frustande sje-ljud avverkas i en takt som överträffas endast av effektiviteten i deras dödsfabriker. Det är inte fullt lika vanligt med filmer som avhandlar vårromanser kring Alexanderplatz. Franska är inte heller helt tilltalande när man vrålar det draperad i en svastika om man säger så.

Så Yngwie då. Allas vår Yngwie – eller Yngve som mamma Rigmor förmodligen ropade när det var dags att komma in och äta på den tiden han fortfarande var mindre – eller Yngwie J. Malmsteen som han valde att kalla sig själv när karriären satte fart. För just fart är väl det som han förknippas med. Fart och ett ego större än hela Sverige.

Spelar han då så förbenat fort?

Säljer de många porrtidningar precis utanför portarna till Vatikanen? Just det.

Spelar han då helt befriat från känsla? Lika lite som Tim Montgomery eller Michael Johnson är tråkiga idrottsmän för att de springer så snabbt. Men till skillnad från 9,78 och 19,32 – som må vara fascinerande tider i idrottsvärlden – så handlar inte musik om att kunna spela snabbast eller att sjunga högst. Sluttiden på hundra toner slätt är lika ointressant som att någon kan pricka sexstrukna höga C utan att behöva ta i. Finns inte känslan där spelar det ingen roll. Därför har fartfantomer som Vinnie Moore eller Tony MacAlpine aldrig varit intressanta. Saknas melodierna och känslan är det som att tugga tuggummi utan smak. Det är ju som bekant ”resan som är mödan värd”

Även om säkert gått femton år sedan jag brydde mig när Yngwie släppte några nya plattor – eller om han överhuvudtaget gjorde det – så kvarstår faktum: debuten ”Rising Force” är och förblir ett mästerverk. När den släpptes ritades kartan över gitarruniversum om på samma sätt som när Eddie Van Halen gjorde entré några år tidigare.

”Rising Force” tog med lyssnaren till tidigare outforskad mark. En resa i överljudsfart rakt ut i rymden. Bränslet kom i snett nedstigande led från gitarrgudarna Blackmore och Hendrix blandat med klassiska influenser som Bach och Paganini.

Försiktigt akustiskt strängplockande och spröda flageoletter väcker maskineriet och den tunga, pumpande kolossen ”Black Star” inleder resan ut i det okända. Likt Dödsstjärnan svävar den fram omsvärmad av ettriga jagare som stakar ut vägen och ändrar kursen titt som tätt. Det är omöjligt att veta vart gitarrerna tar vägen härnäst. Oförutsägbara spurter blandas med sekvenser där han hänger kvar på samma ton i flera sekunder. Ja, du läste rätt. I. Flera. Sekunder!

Oftast verkar det dock som om Yngwie lider av någon slags musikalisk MBD. Ett gitarrspelande bokstavsbarn som bara måste avverka så många toner som möjligt på kortast möjliga tid. Helt oförutsägbar i sin framfart genom det tonala alfabetet. En irrationell forward – en strängarnas Zlatan. Men det han skapar på vägen är inget annat än ömsom vacker, ömsom galen musik. Inte sällan på en och samma gång.

Efter den långsamma inledningen trissas tempot upp avsevärt i ”Far Beyond the Sun”. Det är först där galenskapen får blomma ut för fullt. Samspelet mellan Yngwie och hans Rising Force är så tajt att det känns meningslöst att ens försöka sig på att beskriva det. Duellen mellan Yngwie på gitarr och Jens Johansson på keyboard är helt… galen (spärra upp öronen för att inte missa det klassiska ankkvackandet 3,35 in i låten).

Nästan hela skivan är instrumental. Endast i två av de åtta låtarna får Jeff Scott Soto lufta pipan. Och inte ens då är sången speciellt viktig, utan fungerar mest som en kortare transportsträcka som binder samman de viktiga, instrumentala partierna. Han är sekundär – om ens det – i jämförelse med bröderna Jens och Anders Johansson* (på trummor) som piskas till stordåd av maestro Malmsteen. Mången gång – typ jämt – har Yngwies musik beskyllts för att inte vara något annat än musikalisk masturbation.

Snicksnack säger jag.

Kalla det oljud om du vill. Kalla det onani om det känns bra för dig. Men något solorunkande är det inte. Möjligtvis en stor ormgrop av toner och instrument, men inga turer på egen hand här inte. De här killarna gör allt tillsammans.

Hur låter det då? Formen är metallisk. Tungt och distat, men ändå dynamiskt och melodiskt. De klassiska influenserna skiner igenom nästan hela tiden. Ibland blandas de upp med mer etnoaktiga tongångar som i ”Now Your Ships Are Burned” och ”Little Savage” och ibland är det klassiskt för hela slanten. Som i eposet ”Icarus' Dream Suite Op. 4″.

Hela början av låten är snodd rakt av från Albinonis ”Adagio for Organ and Strings in G minor”. Om Yngwie nämner det credit-listan? Vad tror du själv?

De dryga åtta minuterna är drömska, vackra och alldeles… galna.

Oavsett vad man tycker om Yngwie, så tycker man oftast något. Oavsett om man hört hans musik eller inte.

Yngwie = åsikt.

De flesta av det negativa slaget.

Det finns rätt mycket som tyder på att han är något av en skitstövel privat. Utrustad med ett ego som på senare år har matchats perfekt av hans kalaskula.

Må så vara.

Men han har all rätt att vara kaxig. Det finns få svenskar som gjort ett lika permanent avtryck i musikvärlden.

Det finns helt enkelt bara en Yngwie.

Eller som det stod på hans turné-t-shirts i slutet av det glada 80-talet:
[Framsidan] Yngwie who?
[Baksidan] Yngwie fucking Malmsteen, that's who!!!