Recension
- Rising Force (LP) Yngwie J. Malmsteen
- 1984
- Polydor
Vem älskar Yngwie säg?
Lyssna
Externa länkar
- yngwie.org
- Den officella megafeta Yngwie-sajten. Här finns allt du vill veta och lite till.
- Yngwie säger ifrån
- Man bör inte hälla vatten över Yngwie. Åtminstone inte på ett flygplan. Här finns en länk till en MP3:a som ger ett smakprov på vad som kan hända då...
Tyska kan inte vara vackert.
Det är omöjligt att gilla Tomas Ledins texter.
Yngwie spelar bara fort och helt befriat från känsla.
Tycke och smak är subjektiva saker, men ovanstående påståenden får nog anses vara tre oomkullrunkeliga, allmänna sanningar.
Som ni förhoppningsvis redan förstår är de inget annat än trams, trams och slutligen, tro det eller ej, trams.
Även om den storsäljande Sandviken-sonens lyrik inte bjuder mig personligen på några känsloyttringar åt varken det ena eller det andra hållet är det bara att köpa läget: för många svenskar är han den som förmår fånga livets glädjeämnen och vedermödor allra bäst.
Vad gäller det tyska språkets audioestetiska kvaliteter beror nog mycket av den aversion som många känner på att det tyska språket sammankopplas med IQ-befriade, uniformsklädda, högerarmsstelopererade män som inte gör annat än att skrika sig hesa hela krigsfilmer igenom. Aggro-frustande sje-ljud avverkas i en takt som överträffas endast av effektiviteten i deras dödsfabriker. Det är inte fullt lika vanligt med filmer som avhandlar vårromanser kring Alexanderplatz. Franska är inte heller helt tilltalande när man vrålar det draperad i en svastika om man säger så.
Så Yngwie då. Allas vår Yngwie – eller Yngve som mamma Rigmor förmodligen ropade när det var dags att komma in och äta på den tiden han fortfarande var mindre – eller Yngwie J. Malmsteen som han valde att kalla sig själv när karriären satte fart. För just fart är väl det som han förknippas med. Fart och ett ego större än hela Sverige.
Spelar han då så förbenat fort?
Säljer de många porrtidningar precis utanför portarna till Vatikanen? Just det.
Spelar han då helt befriat från känsla? Lika lite som Tim Montgomery eller Michael Johnson är tråkiga idrottsmän för att de springer så snabbt. Men till skillnad från 9,78 och 19,32 – som må vara fascinerande tider i idrottsvärlden – så handlar inte musik om att kunna spela snabbast eller att sjunga högst. Sluttiden på hundra toner slätt är lika ointressant som att någon kan pricka sexstrukna höga C utan att behöva ta i. Finns inte känslan där spelar det ingen roll. Därför har fartfantomer som Vinnie Moore eller Tony MacAlpine aldrig varit intressanta. Saknas melodierna och känslan är det som att tugga tuggummi utan smak. Det är ju som bekant ”resan som är mödan värd”
Även om säkert gått femton år sedan jag brydde mig när Yngwie släppte några nya plattor – eller om han överhuvudtaget gjorde det – så kvarstår faktum: debuten ”Rising Force” är och förblir ett mästerverk. När den släpptes ritades kartan över gitarruniversum om på samma sätt som när Eddie Van Halen gjorde entré några år tidigare.
”Rising Force” tog med lyssnaren till tidigare outforskad mark. En resa i överljudsfart rakt ut i rymden. Bränslet kom i snett nedstigande led från gitarrgudarna Blackmore och Hendrix blandat med klassiska influenser som Bach och Paganini.
Försiktigt akustiskt strängplockande och spröda flageoletter väcker maskineriet och den tunga, pumpande kolossen ”Black Star” inleder resan ut i det okända. Likt Dödsstjärnan svävar den fram omsvärmad av ettriga jagare som stakar ut vägen och ändrar kursen titt som tätt. Det är omöjligt att veta vart gitarrerna tar vägen härnäst. Oförutsägbara spurter blandas med sekvenser där han hänger kvar på samma ton i flera sekunder. Ja, du läste rätt. I. Flera. Sekunder!
Oftast verkar det dock som om Yngwie lider av någon slags musikalisk MBD. Ett gitarrspelande bokstavsbarn som bara måste avverka så många toner som möjligt på kortast möjliga tid. Helt oförutsägbar i sin framfart genom det tonala alfabetet. En irrationell forward – en strängarnas Zlatan. Men det han skapar på vägen är inget annat än ömsom vacker, ömsom galen musik. Inte sällan på en och samma gång.
Efter den långsamma inledningen trissas tempot upp avsevärt i ”Far Beyond the Sun”. Det är först där galenskapen får blomma ut för fullt. Samspelet mellan Yngwie och hans Rising Force är så tajt att det känns meningslöst att ens försöka sig på att beskriva det. Duellen mellan Yngwie på gitarr och Jens Johansson på keyboard är helt… galen (spärra upp öronen för att inte missa det klassiska ankkvackandet 3,35 in i låten).
Nästan hela skivan är instrumental. Endast i två av de åtta låtarna får Jeff Scott Soto lufta pipan. Och inte ens då är sången speciellt viktig, utan fungerar mest som en kortare transportsträcka som binder samman de viktiga, instrumentala partierna. Han är sekundär – om ens det – i jämförelse med bröderna Jens och Anders Johansson* (på trummor) som piskas till stordåd av maestro Malmsteen. Mången gång – typ jämt – har Yngwies musik beskyllts för att inte vara något annat än musikalisk masturbation.
Snicksnack säger jag.
Kalla det oljud om du vill. Kalla det onani om det känns bra för dig. Men något solorunkande är det inte. Möjligtvis en stor ormgrop av toner och instrument, men inga turer på egen hand här inte. De här killarna gör allt tillsammans.
Hur låter det då? Formen är metallisk. Tungt och distat, men ändå dynamiskt och melodiskt. De klassiska influenserna skiner igenom nästan hela tiden. Ibland blandas de upp med mer etnoaktiga tongångar som i ”Now Your Ships Are Burned” och ”Little Savage” och ibland är det klassiskt för hela slanten. Som i eposet ”Icarus' Dream Suite Op. 4″.
Hela början av låten är snodd rakt av från Albinonis ”Adagio for Organ and Strings in G minor”. Om Yngwie nämner det credit-listan? Vad tror du själv?
De dryga åtta minuterna är drömska, vackra och alldeles… galna.
Oavsett vad man tycker om Yngwie, så tycker man oftast något. Oavsett om man hört hans musik eller inte.
Yngwie = åsikt.
De flesta av det negativa slaget.
Det finns rätt mycket som tyder på att han är något av en skitstövel privat. Utrustad med ett ego som på senare år har matchats perfekt av hans kalaskula.
Må så vara.
Men han har all rätt att vara kaxig. Det finns få svenskar som gjort ett lika permanent avtryck i musikvärlden.
Det finns helt enkelt bara en Yngwie.
Eller som det stod på hans turné-t-shirts i slutet av det glada 80-talet:
[Framsidan] Yngwie who?
[Baksidan] Yngwie fucking Malmsteen, that's who!!!
Publicerad: 2004-06-17 00:00 / Uppdaterad: 2004-06-17 00:00
36 kommentarer
jag kan inte spela gitarr som honom. men nästan. ^^
#
Patrik, you've unleashed the fåcking FJÅRY!
#
Ey, lyssna pa SEVEN FEET FOUR, de kommer till Emmaboda konstigt nog, och later som Fugazi och At the drive-in! Hurra! Hurra! Hurra! Det ar som man blir stol over att vara svensk!
Italien – Sverige 1-2
#
vad är det här för skit.
#
bögeri, bögera…
#
Jag vet en kille som var lokalt känd för att kunna spela alla yngwies gitarrsolon med skivspelaren ställd på 45 varv. Tycker personligen att det säger allt. Det är nämligen också allt… Att spela gitarr snabbt är lika coolt som att sjunga snabbt. Scartman Joe typ.
10 av 10. Kul. Hur snabbt skrev du recensionen?
#
nemen fan, det var en bvra recension, och jag blir intresserad av att höra, vad jag troligtvis i efterhand kommer tycka, skiten.
#
Bajs.
#
Mycket bra recension, just nu står Jesse Malins "the heat", TAW:S "stjärnorna i oss" och just "rising force" högst upp på min inköpslista hos den nätbaserade cd-grossisten. Detta gjorde mig inte mindre sugen på plattan. Kort fråga till recescenten: har du lyssnat på Malmsteen länge?
#
heh, denna recension är den största provokation jag sett hittills på dsc. Keep up the good work!!
#
Jävla gitarrhjälte-musik. Sådärja. Nu är det sagt.
#
men herregud, att gitarrer ska vara så jävla älskade överallt då.
#
Har faktiskt inte lyssnat så mkt på debuten men uppföljaren "Marching Out" (med Rising Force som vapendragare) är nästan värd full pott även den.
#
Det är inte Anders Johansson som spelar trummor på denna skivan. Det är faktisky Barriemore Barlow.
#
Synd att skivan inte är speciellt bra.
Synd att yngwie lever till 100% på sin hastighet. Framgår så tydligt på G3-konserten. Satriani och Vai står och river av avancerade och innovativa tappingsolon medan yngwie endast kan en sak… spela snabbt… något som både Vai och Satriani behärskar i lika stor utsträckning som herr Yngwie själv.
Nej fy, är överlycklig att de slängde med Robert Fripp istället för Yngwie på europa-touren.
#
Grupprunk.
Snuskigt.
#
jag såg g3 Robert fripp ska ha något i röven han satt o spela synth på gitarren i 45min som tur var kom steve vai o räaddade allt!
#
Tyska kan VISST vara vackert. Läs Heinrich Heine-dikter eller lyssna på hamburgbaserade Beginner.
#
Det ÄR omöjligt att gilla Tomas Ledins texter.
#
Om man skall hitta något mer smaklöst än yngwies "neo-klassiska"metal får man nog leta länge och väl. Har aldrig förstått varför han skall envisas med att blanda in klassiska influenser, för bra är det inte.
Men, men, det är min åsikt. Helt ok recension.
#
Årets sämsta recension, och den skall ni trycka?
#
Ge mig en stark whisky nån! Ska Yngwie in i mina högtalare, då jävlar måste jag vara "loaded" först!
#
Du skall veta att jag saknar dej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Du skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har fått för mej att jag sett dig,
Jag har ropat ditt namn,
Jag har sprunigt rakt fram mot en främmande famn
- Det är ju omöjligt att inte gilla texter som denna
#
Yngwie, så otroligt arrogant och otrevlig den människan är. Ni som såg halvtimmesintervjuen med honom i svt24 för ett tag sedan förstår. Hans musik skiter jag i, klarar inte av honom.
#
Ni kanske vet att Yngwie är stor i många andra länder. I Brasilien är han ansedd som Gud och pryder nästa varje nummer av en gitarronanitidning. Jag fattar tyvärr inte varför nån gillar honom, men jag fattar ju inte varför nån gillar Gud heller…
#
En sån grym skiva!Säga vad man vill om solourunk och pudel, men Rising Force plattor var kanon från första till sista…
#
Patrik Ekelöf är en jävla tyskhatare. Och Malmsteen-fan. Fin kombination. Nästa massmördare?
#
Ska man skratta eller gråta? Suck.
#
var det nån som minns när han fick visa leg på systemet och blev utkörd (trots 30+) eftersom han inte kunde visa hur gammal han var – to much mascara… I see the light tonight!
#
FOOKIN FJÅRY: du har så rätt så… måste erkänna att jag var så helsäker på att båda bröderna var med att jag inte kollade upp det ens. Någon klyscha med att det "krävs två bröder för att kunna vara så samspelta" var nog inte långt borta men kom lyckligtvis inte med. Lägger till det i bonusinformationen. Extra jättebra med faktafel när det är en recension som går i tryck… Tack för korrigeringen dock!
dusuger: "tyskhatare"? Öhhh, var kom den ifrån. Läs recensionen en gång till så kanske det klarar. Ett tips kan vara att jag är utbildad lärare i tyska och har pluggat ett år i Göttingen…
Modern Day Moses: "über allen Gipfeln" av Goethe är inte heller tokig.
Sobru domn: Det är i princip denna skiva som åker fram för några varv ibland och varje gång slås jag av att den står sig än. Tyckte att det passade bra att få till en recension nu när "volym tre" var på gång och det dessutom är 20 år sedan den släpptes och till råga på allt är Stratocasterns 50-årsjubileum.
PenDragonn: Satriani och Vai är definitivt mer nyanserade och varierade än Yngwie. Fripp har jag ingen koll på.
Alfred: jag skrev recensionen i omgångar. Lite då och då eftersom jag ville låta den "vila" ibland för att verkligen försöka komma på vad jag ville ha med. Du vet, det här med hur fort det går är ju som sagt var ointressant.
#
Världen är fulla av 45-varvs miffon som 'kan spela' Yngwie, hendrix, van Halen, dubbelt så snabbt. Alltid lokala kändisar från små hålor från landsbygden (typ Enköping). Hm, om de är så bra, varför har ingen hört talas om dem? Därför att de är miffon, som borde ta gitarrlektioner. Endast tondöva lantisar kan bli impade av fuskgitarrister. Det är inte svårt att spela snabbt. Det är svårt att spela snabbt med 100 procents precision.
#
Heja Patrik
#
"Kalla det oljud om du vill. Kalla det onani om det känns bra för dig. Men något solorunkande är det inte. Möjligtvis en stor ormgrop av toner och instrument, men inga turer på egen hand här inte. De här killarna gör allt tillsammans."
haha, underbart skrivet! :P
#
Exakt Patrik – du är ett geni!!
#
Rising Force är ett storverk! Dess styrka och innovationsrikedom var kolossal. Härligt stor instrumentell skicklighet uppvisas.
(10/10)
..och satriani är kung..
…och Vai är en fraud..
#
[...] är väl inget som faller mig i smaken (han ger sig till och med på ett ganska töntigt Yngwie-intro). Roligare blir det när han plockar fram munspelet. Då svänger det [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).