Max Cavalera och hans Soulfly gjorde en härligt gungande spelning på Hawaiiscenen. Molnen sprack upp för en timme och det blev varmt. Att underlaget var grus gjorde även att det dammade väldigt mycket när publiken på Max:s inrådan jumped-da-fuckup. Ett härligt groove i vanlig ordning även om scenen kändes väl stor och det på flera ställen var lite glest bland människorna.

Sepultura kommer alltid spela en viktig roll för Max, bandet med vilket han släppt sex skivor och gjort sig ett namn innan han lämnade/blev kickad 1996 och bildade Soulfly. Bandets första spelning på svensk mark 1998, med det då ganska okända, men dock lika enerverande förbandet Limp Bizkit, innehöll runt sju eller åtta Sepultura-låtar och senast de var på Hultsfred rev de också av ett knippe. Idag förvånar det mig ändå inte att setlisten endast bestod av två Sepultura-låtar, ”Roots Bloody Roots” och ”Refuse/Resist”. Soulfly har idag mer än nog med material för att klala en spelning själva, även om det givetvis är en finfin krydda för gamla Sepulturafans som mig att höra de gamla godingarna med Max bakom micken.

Materialet i övrigt spände över alla de fyra skivor som Soulfly gett ut, med en övervikt åt den senaste, ”Prophecy”. Avslutningen med låten ”Eye for an Eye” från debuten var som vanligt en riktig smocka.

Tyvärr tappade konserten något i intensitet på grund av de alltför ofta förekommande jammen de ger sig ut på, där knappt ens de själva vet var de ska sluta. Både ”Mars” och ”Tribe” tog ner tempot i en avslutning som annars hade kunnat bli väldigt intensiv. Intrycket av att trummisen Joe Nunèz ibland snubblar på dubbelpedalerna tog också ner upplevelsen något.

Annars var det en glad Max som gav järnet idag, sonen Ritchie assisterade farsan på ”Bleed” och skötte ”Tree of Pain” på egen hand. Ett förutsägbart grepp om man sett Soulfly några gånger, men han matchar inte sin formidable far bakom micken.

Det samlade intrycket blir ändå liksom tidigare erfarenheter att det är mer en hövding och hans stam än ett lag som äntrar scenen, något som illustreras väl med att Max lämnar scenen själv för att låta stammen jamma ut i slutet. Det stör mig lite, men jag antar att jag borde vänja mig. Soulfly levererar hursomhelst och med låtar som ”Livin' Sacrifice” och punkiga ”Porrada” visar de att de fortfarande är att räkna med i högsta grad. Att jag sedan hade velat höra några gamla thrashstänkare från Sepultura tiden handlar nog mer om att jag inte riktigt kan släppa att Max lämnat Sepulturaskutan än, tyvärr.