Att säga att förväntningar inte spelar in när man lyssnar igenom en ny skiva är förstås ren lögn. Det gäller i synnerhet de artister vi förväntar oss underverk av varje gång något nytt dyker upp.

Missy Elliott är en sådan artist.

Det är ju trots allt hon som på många sätt förkroppsligat Timbalands rymdfunk. Som många vet började 2000-talet inte på riktigt förrän Missy rullade ut Miss E…So Addictive. Att världens församlade kalendertillverkare inte förstått det är deras problem.

Men så har vi det där med förväntningarna. Har man vänt upp och ner på en genre, inte en utan till och med två gånger, ja, då räcker det inte att få till en riktigt bra skiva. Nej, då krävs som sagt var mycket mer.

Där låg problemet med Under Construction. Jo, det är en knasigt bra skiva, men den hade varit ännu så mycket bättre om den inte föregåtts av Miss E…So Addictive. Precis som This Is Not a Test! varit så mycket bättre om ingen av de andra två skivorna sett dagens ljus.

Så mycket för att närma sig en skiva med ett öppet sinne, alltså.

Där Under Construction var ett temaalbum med ett Stop the Violence-upprop mot det allt hårdare klimatet inom hiphopen har This Is Not a Test! faktiskt betydligt mer med Miss E…So Addictive att göra. Destination: dansgolvet.

Visst känner vi igen Missy. Visst känner vi igen Timbaland. Så långt allt väl. Men samtidigt ritar This Is Not a Test! inte om hiphopens vägkarta det minsta. Och dessutom finns här inga benknäckarhits som på de två föregående skivorna (och för den delen, alla Missys album).

Betyder det att det är dåligt? Nej, inte på långa vägar. För den genomsnittlige Timbaland-torsken är den timslånga vistelsen i Missy-land en väldigt trevlig upplevelse. Det blir nedstrippade studsrytmer, handklappande åttiotalsdisco, piskfunk och bloppande hiphop-ballader av klassiskt Missy-snitt.

Och förstås en hyllning till Aaliyah.

Här finns gott om låtar som sopar banan med mycket av det som kom 2003. Wake Up (med Jay-Z), Keep It Movin’ (med Elephant Man och ödesmättade Let Me Fix My Weave. Och så förstås framtidsraggan Don’t Be Cruel, med den intressanta kombon Monica och Beenie Man som gäster.

Men så finns det några spår som lämnar mig rätt oberörd, vilket inte är ett särskilt gott Missy-tecken. Och hur bra handklappbeatet i Pass That Dutch än är så går det inte komma ifrån att det bara är en lite sämre kopia av Lumidees smittande solskensbagatell Never Leave You (Uh Ooh, Uh Ooh). Även om båda låtarna är byggda kring en mer eller mindre gemensam grund, känns det ändå lite som att Timbaland följer efter. Den rollen passar honom inte riktigt.

Hur man än vrider och vänder på det är det svårt att hamna fel när Missy och Tim gör gemensam sak. Det här är bra, inget snack. Det är bara inte så bra som löjligt högt ställda förväntningar hade hoppats på.