Recension
- Black Eyes (CD) Black Eyes
- 2003
- Dischord
Väl förvaltat arv
Lyssna
Externa länkar
- Dischord: Black Eyes
- Skivbolagets presentation av bandet.
Man kan avskriva Black Eyes som ett knasigt Dischord-band om man vill. Man kan säga att Q and Not U har gjort det här tidigare, att det är löjligt med dubbla trumset på scen (med trummisar som nästan spelar samma sak samtidigt) och att de borde förstå att improvisationer med koskälla och saxofon är att ta det hela lite långt. Det kan man göra. Men då bortser man från att de har nåt eget att komma med.
Jag håller med bandet att det blir lite tröttsamt att det oftast fokuseras på att de är unga, ofta har udda och skiftande sättning och har spelat in sitt debutalbum med Ian MacKaye och Don Zientara i Inner Ear. Det finns ju ett skäl till det mesta av det. Kanske inte att de är unga, men resten. De är ju ett bra band från Washington D.C. som har gott om goda idéer. Det är klart att Ian MacKaye vill ha dem på Dischord.
Kanske kommer de särskilja sig mer i framtiden. Inte för att det behövs, men fler udda utflykter väntas antagligen i framtiden om man lyssnar till hur bandet tar ut svängarna live. Som det där med saxofonen och mer percussion till exempel. De har redan nu dubbla uppsättningar av alla instrument utom gitarr och synt så att de kan spela vad låtarna behöver.
På skiva låter de som ett lätt drucket band som överdoserat på de tidigare släppen på det egna bolaget, men som samtidigt försökt ta sin musik vidare. Ena stunden svänger det ordentligt på ett funkigt och dansant vis med en produktion man känner igen (taktfast och suggestivt med mycket bas och trummor), för att i nästa stund halvt urarta till skrikfest med de båda sångarna igång samtidigt. Inte alltid helgjutet vid varje enskild tidpunkt på skivan då en del partier eller låtar är skissartade, men som helhet betraktat blir det aldrig sämre än riktigt intressant.
Det som gör att man fortsätter att lyssna på den här skivan är att den aldrig känns tillrättalagd. Att man inte riktigt vet hur det kommer sluta. Om man ska ta deras allvar på allvar eller om man ska tycka att de är onödigt skitnödiga. Om man ska bli klappad medhårs eller sparkad på smalbenet. De ligger hela tiden på gränsen till att vara det där bandet från Sundby sjukhus psykavdelning som man inte kan avgöra om de började spela där före eller efter det att stället lades ner.
Samtidigt så blir det aldrig jobbigt att lyssna på skivan. Den belönar den som verkligen tar sig tid och inte bara hör på den. Så om du låter bli att spela bandbingo och bara tar till dig musiken så tror jag att du kan skaffa dig en ny bekantskap du kommer att leva ett långt tag med.
Publicerad: 2004-06-10 00:00 / Uppdaterad: 2004-06-10 00:00
En kommentar
Total galenskap, en av de mest inspirerade skivor jag någonsin hört, finns fan inge galnare musik än Black Eyes debut, tro mig.
#
Kommentera eller pinga (trackback).