dagensskiva.com

48 timmar

Recension

PJ Harvey: Uh Huh Her
Uh Huh Her (CD) PJ Harvey
2004
Island/Universal
7/10

Nära och bekant

Lyssna

Sök efter skivan

”Promises, promises
I'm feeling burned
You taught me a lesson
I didn't want to learn”

En hel massa människor tycker nog att jag är helt fel person att skriva den här recensionen.

En hel massa människor har förmodligen rätt.

Det var ju Tricky jag ville se den där dagen 1995 när jag och en studiekamrat snubblade över två biljetter till Gino. Jag skulle se Tricky, hon PJ. Vi försökte övertyga varandra med skivbyten: ”Maxinquaye” mot ”Rid of Me” och ”To Bring You My Love”. Det gick sådär. För båda kampanjerna.

Visst, ”To Bring You My Love” hade sina poänger, det medges. ”Rid of Me” var mest bara slamrig och skränig (ROCK!) Inget för mig, alltså.

Men så klev Tricky av scenen och en försynt, liten mörkhårig kvinna i en knallröd klänning tog hans plats. En försynt, liten mörkhårig kvinna med en röst som körde över mig som en skenande grusbil.

Jag har sagt det förut: Polly Jeans konsert den kvällen är en av tre fullpoängskonserter jag upplevt i mitt liv. Det finns egentligen inte ord för att beskriva den. ”To Bring You My Love” är en av de bästa skivor som någonsin spelats in. Så är det bara.

Sedan dess har jag samlat på mig alla album PJ släppt och skulle inte vilja leva utan något av dem. Trots, eller kanske just därför, att de tillhör en underrepresenterad genre i min samling.

Men samtidigt är PJ Harvey alldeles självklar i mina hyllor. Den avgrundsdjupa svärtan, ofta på gränsen att förtäras i sitt eget vansinne. Jag är svag för det. Det var den svärtan som fick mig att lusläsa cd-häftet till ”To Bring You My Love” de första dussintal gånger jag verkligen lyssnade på albumet i jakt på namnet på människan som sjöng. Trots att jag hade hört det live kunde det inte vara den försynta, lilla mörkhåriga kvinnan som sjöng där. Det gick liksom inte. Det jag hörde på skivan var en röst som, precis som de allra största soulsångarna, var besatt. Fast inte av några högre makter. Snarare det motsatta.

Att Polly Jean har betydligt fler nyanser hör inte hit. Det är svärtan som alltid är PJ Harvey för mig. Samma smärta som fyller Robert Smith. Och nu har Polly Jean släppt ett nytt album.

Ett best of-album.

Eller. Det är det ju inte. ”Uh Huh Her” är ännu ett studioalbum, men ett studioalbum som skiljer sig från de föregående. Tidigare har PJ Harveys musik antagit distinkt skilda skepnader från album till album. ”Uh Huh Her” har hon satt samman genom att plocka delar från bakkatalogen. Det känns faktiskt så.

”The Letter” och ”The Life & Death of Mr. Badmouth” smakar ”Dry”. Distskramliga ”Who the Fuck?” hade platsat på ”Rid of Me”. ”Cat on the Wall” och framförallt mörkt mullrande ”It's You” tar mig tillbaka till ”To Bring You My Love”. ”Shame” är pop som den lät på ”Stories from the City, Stories from the Sea. Avslutande ”The Darker Days of Me and Him” ekar av ”This Mess We're In”. Jag skulle förmodligen kunna hitta spår av ”Dance Hall at Louse Point” om jag lyssnade några gånger till.

Men framförallt är det två album jag tänker på: ständigt växande ”Is This Desire?” och hemmabygget ”4-Track Demos”.

”Is This Desire?” för lågmäldheten och närheten i de bästa spåren på ”Uh Huh Her”, inte minst fullständigt makalösa ”The Slow Drug” där steget till elektroniska ”Is This Desire?” känns särskilt kort. ”4-Track Demos” för estetiken och hemma-hos-känslan, där allt utom det allra nödvändigaste plockats bort. En striptease som gör att ett stillsamt dragspel i bakgrunden låter så mycket starkare och mer levande.

Och fortfarande finns den kanske allra viktigaste ingrediensen kvar: PJ-paradoxen. Den försynta, lilla mörhåriga kvinnan med en röst som kan flytta berg, skrämma små barn och läka brustna själar. Kontrasten mellan den svaga, utsatta människan och den förbannade urkraften. Förmodligen har den här paradoxen aldrig varit lika tydlig på något PJ Harvey-album som när ”Shame” lämnar plats för ”Who the Fuck?” – två spår som är varandras motsatser på så många sätt.

Det som blir en minnenas kavalkad är också den stora svagheten hos ”Uh Huh Her”. Jag kan inte låta bli att jämföra parallellerna, något som jag aldrig tidigare känt att jag kunnat göra med ett nytt PJ-album. I samtliga fall vinner det äldre materialet. Särskilt svaga är faktiskt de rockigare spåren, återgången till den PJ Harvey som en gång vräkte sig ut i strålkastarljuset. Hur mycket jag än vill gilla dem känns de inte riktigt lika frustande frenetiska. Istället är det de stillsamma stunderna som lyfter ”Uh Huh Her” till de höjder jag hoppats på. När musiken, och Polly Jeans röst, kryper sådär nästan obehagligt ”Rid of Me”-nära.

Mörkret lägger sig över min lägenhet. Fiskmåsskriken på albumet blandas med fiskmåsskriken utanför mitt öppna fönster. ”The Darker Days of Me and Him” smyger igång.

”I'll pick up the pieces,
I'll carry on somehow
Tape the broken parts together
And limp this love around”

Hon är fortfarande världens bästa Polly Jean Harvey.

Ola Andersson

Publicerad: 2004-06-09 00:00 / Uppdaterad: 2004-06-09 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #2664

26 kommentarer

okej.

Medlem 2004-06-09 00:03
 

Bra recension.

Medlem 2004-06-09 00:09
 

jaså

Medlem 2004-06-09 00:09
 

Bra recension, Ola the Rocker!!

jimineeee Oregistrerad 2004-06-09 08:04
 

När ska ni Recensera Velvet Revolvers skiva då ???

Medlem 2004-06-09 08:07
 

jag stör mig på uttrycket "liten mörkhårig kvinna", kanske mest för att jag inte vill minnas att hon är liten. PJ Harvey är knappast en sån som man kallar för "lilla fröken"? Men det är klart, alla kvinnor är ju små, mystiska väsen… PJ Harvey dessutom en hysterika.

Annan Ola Oregistrerad 2004-06-09 08:17
 

PJ är nog bäst.

Medlem 2004-06-09 08:28
 

jag håller helt med annan ola…

som jag minns det på gino så var det ingen liten kvinna på scenen den kvällen utan någon som mest såg helt galen ut, som en seriefigur med jättestor röd mun, mycket som en rockstjärna.

väldigt vädigt lite som en liten kvinna.

Medlem 2004-06-09 09:20
 

Fuck det her! last ned carpen Diem fra dc++ de er fete… (er bare en lp med 6 sanger da.. men det er ekkte Under Norsk raP!

Medlem 2004-06-09 09:27
 

tack för recensionen. jag ska genast bekanta mig mer med pj harvey.

katrin Oregistrerad 2004-06-09 10:37
 

Fin recension. Jag blir sugen på att gräva vidare

Medlem 2004-06-09 11:08
 

vad är det för likhet mellan PJ Harvey och Patti Smith?

Medlem 2004-06-09 12:50
 

http://aftonbladet.se/

Det har gatt tillbaka i tiden!

Raj Raj Oregistrerad 2004-06-09 13:15
 

Jag har läst att Patti ska vara en idol för PJ, och det låter trovärdigt.

Bra skiva.

Medlem 2004-06-09 13:34
 

Var är Sahara Hotnights och Gyllene tider?!

Kila Oregistrerad 2004-06-09 19:04
 

dry är kass jämfört med denna skiva.det här är hennes bästa

mindblock compination Oregistrerad 2004-06-09 20:36
 

pj harvey es muy pequeno

si si Oregistrerad 2004-06-09 22:44
 

Ola du är verkligen en mästare! Precis så här känner jag också. En samling b-side singlar. Inte dåligt men inte heller så bra som man hade väntat sig efter en lååång väntan. Jag har också ett fantastiskt minne av PJ från Roskilde -95 då hon kom in på scen iklädd en guldglittrande catsuit och med en make-up som skulle få vilken bisarr drag queen som helst att blekna. Musiken slog knock out på mig och att R.E.M spelade samtidigt kändes bara som en bagatell.

Medlem 2004-06-10 09:24
 

jag tror morgondagens skiva får 7/10

Medlem 2004-06-10 23:27
 

Mycket bra recension!!

Nu måste jag plocka ned "To bring you my love" ur cd-hyllan,alldeles för länge sen jag lyssnade på den. Kanske dags att köpa hennes senaste också!

Medlem 2004-06-11 00:24
 

PJ är fortfarande tidernas främsta kvinnliga artist utan tvekan, trots att detta är en av hennes svagare så är det starkare än det mesta.

Cavesson Oregistrerad 2004-06-12 18:32
 

Nog förtjänar den mer än sju.Typ 9.

Vippen Oregistrerad 2004-06-13 09:39
 

Si si, PJ Harvey ar knappast muy pequeno. Daremot muy pequena. Ves la diferencia?

Spanjoren Oregistrerad 2004-06-15 21:53
 

PJ är störst! alla kategorier…VILKEN KVINNA!

Cavesson Oregistrerad 2004-06-19 00:02
 

måste säga att jag inte tycka att skivan levde upp till mina förväntningar, helt enkelt för många alltför svaga låtar, men det finns ju helt jävla otorliga låtar också, somslow drug och desperate kingdom of love….fortfarande cool

Medlem 2004-09-21 20:13
 

RID OF ME är underbar

paraplu Oregistrerad 2004-12-08 15:20
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig