Ibland kan ett brev säga så mycket.

Nej. Inte ett mejl. Ett helt vanligt brev i ett helt vanligt kuvert med ett helt vanligt frimärke på. Den gamla skolan.

När jag kom hem idag låg ett litet C6-kuvert på min hallmatta. Ett C6-kuvert som min far skickat. Inuti fanns en ihopvikt artikel från Katrineholms-Kuriren. Han gör det rätt ofta, min far. River ut artiklar från tidningen jag växte upp med, men som jag idag bara läser när jag är på besök i barndomsstaden.

Det finns egentligen inget mönster i det han skickar. Det är saker han tror jag är intresserad av. Ibland är det saker han vill att jag ska vara intresserad av. Häromdagen fick jag ett likadant C6-kuvert, då med två prydligt urklipp som visade att han placerat sig i två lokala golftävlingar.

Men idag var det alltså en artikel. Om Skivstället.

Idag spelar det mindre roll var du bor. Tack vare internet och fildelningsprogram kan du få tag i det mesta även om du bor i Åmsele. Annat var det i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet, långt före internet för vanliga människor. Alla som vuxit upp i små samhällen känner säkert igen sig i det här. Frustrationen av att inte få tag i all musik man läser om och den fullständiga julafton ett besök till en större och mer skivaffärstät innebar.

I Katrineholm fanns Brinks och inte särskilt mycket mer. Sedan la Brinks ner sin skivavdelning och då fanns det ännu mindre. Man fick nöja sig med Åhléns (som jag för alltid kommer att minnas för att de gjorde nittonhundratalets felinköp av en massa ex av en Christer Sandelin-skiva som de sedan försökte rea ut i flera år) eller Domus (som jag för alltid kommer att minnas för alla stunder jag och en kompis hade hysteriskt kul åt att lyssna på dödsmetallskivor med namn som Napalm Death och S.O.D. och för att jag köpte min tre-tolvors-utgåva av ”Instrospective” där). Det var ungefär det som fanns att välja på. Med jämna mellanrum Norrköping. Ibland resor till Stockholm.

Ja, och så bokhandeln då som faktiskt hade, och fortfarande har (tror jag) ett rätt okej utbud.

Men på det stora hela var det rätt magert. Katrineholm var inte plejset to be om man hade ett brinnande musikintresse (åtminstone inte ett sådant musikintresse som inte inbegrep att skramla ihop ett band och harva i TBV:s replokal).

Det var därför Skivstället slog ner som en mindre bomb när det 1990 slog upp portarna i Folkets Hus. En riktig skivaffär. En renodlad skivaffär. Framförallt en affär som hade mycket av de där skivorna som ingen av de andra affärerna hade. Där man dessutom kunde köpa och sälja begagnade skivor, plocka upp fanzin och demo-skivor. Tack vare Jessica Idström, Skivställets grundare och eldsjäl, kunde man till och med beställa hem saker man tidigare knappt drömt om att kunna få tag i.

Varenda gång jag var nere på stan blev det en sväng på Skivstället. Först i lokalen i Folkets Hus och sedan i lokalen vid torget. Rätt ofta kom jag ut med en skiva jag inte hört talas om innan jag gick in, helt enkelt därför att Jessica spelade den när jag var inne. Eller för att hon skrev små handskrivna minirecensioner på skivorna som gjorde att man lyssnade på dem eller köpte dem direkt. Archives ”Londonium” är sannolikt den bästa skivan jag äger tack vare just det.

Ja. En helt, alldeles vanlig skivaffär. En riktig skivaffär. Inget särskilt. Men något alldeles särskilt i Katrineholm.

Sedan jag flyttade från Katrineholm i början av nittiotalet har jag inte hängt lika mycket i Skivstället. Men varje gång jag varit hemma har jag tittat förbi. Det har blivit en tradition. En tradition som varat i 14 år vid det här laget.

Idag landade ett brev på hallmattan. Ett litet C6-kuvert med en ihopvikt artikel som talade om att Skivstället inom kort kommer att packa ihop. Det blir en rea där allt ska bort. Jessica ger upp efter det att försäljningen sjunkit alltmer.

Ni känner igen argumenten. Ni har hört branschen upprepa dem gång efter gång – att fildelning dödar skivförsäljningen. Att internetbutikerna dödar skivaffärerna.

Men i artikeln är det inte det här som är fienden. Det är branschen själv. Att skivor kostar för mycket. Branschens ovilja att göra något åt det här. Istället höjer de konstant priserna med samma tjurskalliga cirkelresonemang som SL och SJ. En bidragande orsak till att Katrineholm nu mist sin enda riktiga skivaffär.

Jag ska inte säga att jag alltid föregår med gott exempel och stöder mina lokala skivhandlare. Precis som med allt annat handlar det tyvärr i slutändan om priserna. När det skiljer nära femtio kronor mellan det jag får betala i butik och på nätet är det inte ens ett alternativ att köpa skivor där jag köpte dem förr.

Men jag vill. Jag antar att jag är gammal och dammig, men jag gillar skivaffärer som Skivstället. Jag gillar att stå och bläddra bland plastaskarna. Tumma på vinylskivorna. Titta på omslag. Läsa personliga rekommendationer från eldsjälarna bakom disken. Rekommendationer som den som prydde omslaget till Archives ”Londonium”. En rekommendation som fortfarande pryder omslaget till mitt exemplar.

Det blev 14 år. Men värt oändligt mycket mer.

Tack för den här tiden, Jessica.