Jag har ett problem (ja, kanske flera då – men här kommer ett av dem ut i ljuset). Jag har svårt att köpa skivor jag vet att jag kommer att gilla. Skivor med mina favoritartister som kanoniserats som deras självklara mästerverk. Så istället för att köpa James Brown ”Live at the Apollo” inspelad 1962 har jag samlat på mig mer tvivelaktiga titlar som James Brown & Friends ”Soul Session Live” (inspelad 87). Jag har också självsäkert hävdat att 62:an inte alls är mr Browns bästa livealbum (trots att jag då inte hade hört den fram tills för ett par veckor sedan).

Men så kom den i en nymastrad och utökad version som placerades som lågprisskiva. Mer för mindre. Slag i saken. Flygpost över Atlanten till Örebro.

Eftersom det här är inspelat 1962 och ni redan läst umpton texter om skivan vet ni att det handlar om pre-funk-James – The Godfather of Soul med andra ord. Soul på gränsen till rock (a billy). Och en kvidylande JB som skär hål i själen och drar upp revor i hjärtat. Som får damerna att skrika och herrarna att grina. Alla dansar souldans. Allt låter så där härligt varmt skrapigt och småtrasigt som bara tidiga liveinspelningar gör.

Det är faktiskt helt sjukt bra.

Och där smällde jag in ännu en spik i kanonkistan.

Men det här är inte James Browns bästa, bara hans mest sålda.

Hur mycket bättre nymastringen låter vet jag nu inte, men gissningsvis ett par snäpp varmare eftersom den förra utgåvan släpptes 1990 (den vassa diskantens era i cd-produktionens historia).

Det nya materialet består uteslutande av singelversioner av albumspåren. De taper som en gång fanns med fler låtar från konserten är sedan länge försvunna eller förstörda, så där finns inget mer att vänta (om inte någon hittills okänd samlare gör sig till känna med ett magasin fyllt av omhändertagna inspelningar).

”Think” levereras i en version som saktats ned i förhållande till albumversionen och tidigare bara tillgänglig som radiopromo (sången låter minst sagt skum). Medleyt i en tvåminutersvariant som bara innehåller ”I Found Someone”, ”Why Do You Do Me” och ”I Want You So Bad”. ”Lost Someone” i en knappt tre minuter lång version (istället för albumets nästan elva minuter). Och slutligen ”I'll Go Crazy” utan James klassiska ”You know I feel alright”-vrål som intro.

Lider du av samma sjuka som jag har jag kanske hindrat dig från köp en gång till nu. Om inte, är det här precis rätt tillfälle att köpa skivan. Men så vitt jag kan se har svenska Universal inte släppt ut den serie med nymastrade JB-produktioner som hittat ut i åtminstone USA och UK redan. De kanske väntar in julen? Men det behöver ju inte du göra.