Svensk syntpop med popkänsla. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänker på Paris.

Men där Paris gör gitarrpop med ett stänk syntpop gör Hanna Göranson, Emma Bates och Christina Roos syntpop med ett stänk gitarrpop. Ja, och mer än bara ett stänk taktfast eurodance i botten.

Syntpop med en känsla av befriande naivitet och verklighetsflyende discoglitter. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänker på Human League.

Blaserad pratsång. Någon gång Rimhediserad. Någon gång på franska.

Jag ljuger om jag säger att jag inte tänker på Visage.

Jo, det är svårt för mig att inte plocka upp de ekon av ett svunnet årtionde som jag hör i The Light Bulb Projects musik. Det var trots allt ändå då jag mötte musik för första gången. Men att förvalta ett retroarv kan man göra mer eller mindre bra. I trions fall funkar det för det mesta riktigt bra.

Charmigt, lättsamt och tapetklistriga melodier.

Samtidigt som det är styrkan hos ”Go!” blir det också lite av svagheten efter ett tag. Det känns som att jag gärna sett lite mer under den välpolerade ytan. Men med det sagt är dataspelspopen i ”Automatic Soul” helt oemotståndlig. För att inte tala om albumets verkliga höjdpunkt – avslutande ”Joystick”. Ett marschstompande euro-beat, bloppande åttiotalsslingor och en löjligt smittande refräng, som inte låter så lite snuskig.

”I will be a computer girl
and you will be my joystick boy”

Ett givet val till årets blandskivor.