Skivan tonar in…

Rejält mangel, virvelvindar av blastbeats och tekniska break som får mig att tänka på Morbid Angel, men snarare i Nilehastighet. Relativt långa låtar med intrikat uppbyggnad och inte speciellt mycket till refränger att hänga upp det hela på. Där har ni Suffocations ”Souls to Deny”, deras sjätte platta och den första på nästan ett decennium.

Det är ingen lätt skapelse att ta sig an, första gången jag satte den i spelaren blev det för mycket och jag stängde reflexmässigt av. Sådant här komplicerat rens måste jag vara upplagd för på rätt sätt.

Amerikanerna vet hur slipstenen ska dras när det gäller teknisk höghastighetsdeath metal, men det blir en för kompakt vägg av mangel för mig, jag behöver något att hålla fast vid och det saknar jag. Frank Mullen påminner mig lite om Peter i Vader när han gastar, men blir i längden alldeles för enformig och lyckas inte nyansera sig på samma sätt som den gode polacken. Även de alltför gnissliga gitarrsolona tröttar ut mig i längden.

Sammantaget är detta inte riktigt min kopp te, det är snygga riff stundtals, men för svårgenomträngligt. Ska jag lyfta fram ett par höjdpunkter så får det bli inledande ”Deceit”, som har några riktigt schyssta partier med harmoniska riff och avslutande ”Tomes of Acrimony”. Troligen kommer nog skivan växa ju mer den vevas och ger man den tid blir man nog belönad.

Är du ett fan av teknisk death metal borde borde ”Souls to Deny” vara rena julafton. Själv rotar jag fram ”In Their Darkened Shrines” istället, ett mer uppluckrat alternativ i samma liga.

Skivan tonar ut…