”The week we decided to 'expose' Morrissey as a racist gave us all a buzz in the office – it was like being 'proper journalists' for a rare couple of days as we pieced together what was, if not an actual 'news' story, certainly more vital than just putting an interview with Kingmaker on the cover.”
- Andrew Collins, New Musical Express

Madstock, Finsbury Park.

Stoppa mig om ni hört den här förut.

Det är den åttonde augusti 1992 och Morrissey ska öppna för Madness på deras återföreningsspelning. På gräsfältet hänger Madness-fansen (totalt dök det upp 70000 personer på minifestivalens två dagar) i oxblodsfärgade Docs och tycker inte alls det är särskilt kul att Morrissey – redan jagad av det ”Bengali in Platforms”-orosmoln som mullrar om smygrasism – har en bild på två skinheadsbrudar som backdrop.

Morrissey spelar sen ”National Front Disco”.

Morrissey spelar ”We'll let you Know”.

Sen sveper Morrissey in sig i Union Jack-flaggan och springer fram och tillbaka på scenen.

Saker börjar kastas in på scenen: mynt, flaskor. Någon kastar in ett apelsinjuice-paket. Morisseys spelning på Madstock-festivalens andra dag ställs in. Demonstranter protesterar utanför EMI:s skivbolagskontor med plakat med antirasistiska slogans.

Och NME gnuggar händerna.

De kallar sin artikel för ”This Alarming Man” (britter har alltid varit oslagbara på ordvitsar) och tapetserar sidorna med varenda liten antydan, rykte eller indicier de hittar till att Morrissey skulle vara främlingsfientlig.

På så vis får de även hämnd för den gång då Morrissey lovat dem en exklusiv intervju från Japan-turnén, men i sista stund hoppat av och istället skickat dem en handfull ”exklusiva turnébilder”. Så där satt NME-possen med rockskäggen i brevlådan, en framsidesbild på Morrissey och ett uppslag med bilder på honom där han posade vid ett tåg.

Nu gav de igen med allt de hade.

Morrissey teg.

Bidade sin tid, om ni så vill.

Tolv år senare är ärren fortfarande inflammerade, en sårskorpa som Steven Patrick inte kan låta bli att peta på:

”I've been dreaming of a time when
To be English is not to be baneful
To be standing by the flag, not feeling shameful
Racist or partial”
- ”Irish Blood, English Heart”

”The critics who can't break you
They somehow help to make you”
- ”You know I couldn't Last”

”You are the Quarry” är inte bara det första albumet från Morrissey sedan 1997 års ”Maladjusted”, det är också det första han spelat in sedan han tagit sin tillflykt från regniga England till de soligare delarna av det stora landet i väst.

Hatkärleken är densamma.

Liksom han behövde de sotiga tegelväggarna och den lunginflammatoriska fukten i Manchester för att kunna drömma sig bort någon annanstans, så har livet i USA mer än något annat ringat in det faktum att han är den evige främlingen. Och medan han sportar en klädsam solbränna och verkar trivas rätt bra i sin isolerade tillvaro, med sina bilar, sin vespa och de majestätiska vidderna, så är han inte mer tillmötesgående mot sitt nya lands regenter än han var när han uttryckte sitt missnöje över att Margaret Thatcher inte omkommit i IRA:s attentat i Brighton 1984:

”The land of the free, they said
And of opportunity
In a just and a truthful way
But where the president is never
Black or female or gay”
- ”America is not the World”

Morrisseys penna ristar lika djupt som alltid, med den sedvanliga svavelsyran istället för bläck i kulspetsen. De två anledningar som snarare hållit folk som bröderna Franke och Weeping-Magnus sömnlösa om nätterna stavas:

J-e-r-r-y.

F-i-n-n.

Det handlar om en man med ett brottsregister som inbegriper såväl AFI och Green Day som Blink 182 och det saknas inte fingeravtryck på den här produktionen heller. Till hardcorefansens stora förvåning – och, får man väl anta, avsky – har Morrissey inget annat än gott att säga om sin samarbetspartner.

- Han hjälpte mig skapa det sound för det här albumet som jag annars bara hört i mitt huvud, sa mannen med popkulturens snyggaste käklinje i ett pressmeddelande.

Finns input märks främst i trummornas liksom huggna, nästan elektroniska läten – det är inte utan att tanken gör en blixtvisit hos de band som får Nunstedts salivkörtlar att jobba övertid. Att gitarrerna då och då låter obehagligt bredbenta – ”gubbrock galore”, som Fredrik Welander uttryckte det – eller att det förkommer såväl MIDI-läten som proggiga flöjtsolon får man svälja.

Men allt det där vet ni ju redan.

För även om det varit en del upphetsade andetag kring det faktum att den här skivan faktiskt spelats in gemensamt med bandet – precis som på gamla goda Smiths-tiden, när gängmentaliteten mellan bandmedlemmarna var genuin och inte något som kändes som en affärsuppgörelse – istället för att Morrissey gått in i studion, sjungit in sin del och sen får väl resten av bandet göra vad sjutton de vill med sin del, så handlar det ju bara om en sak.

Rösten.

Rösten som sjöng ”Everyday is like Sunday”.

Rösten som sjöng ”Now My Heart is Full”.

Rösten som på ”You are the Quarry” kanske inte är bättre än någonsin, som de flesta Mozmaniker vill få en att tro, men som tillskansat sig en pondus som rimmar rätt väl med de grånande tinningarna och de stiffa kostymerna han bär nuförtiden. Det är en distingerad gentleman i sina bästa år som står bakom mikrofonen och han ser mer ut som Kristofer Lundström än någonsin Jay Leno eller Tommy Cooper.

”Come Back to Camden” är en sådan där ballad så uppblåst att den hotar att spricka när som helst – den börjar med lite trevande piano, lite stråkar och sedan sväller allt upp till de mest underbart löjligt stora proportioner. Om det någonsin funnits ett soundtrack till ”Kill Uncle”-konvolutet (Stora Poser) så är det ”Come Back to Camden”.

”The World is Full of Crashing Bores” doftar Bowie och texten är en skarpslipad lie som sveper genom musikvärldens mest trassliga och svårforcerade undervegetation:

”It's just more lock jawed pop stars
Thicker than pig shit
Nothing to convey
They're so scared to show intelligence
It might smear their lovely career”
- ”The World is full of Crashing Bores”

Den ömsesidiga kärleken mellan Morrissey och mexikansk gängkultur är väldokumenterad. De mest hårdkokta och helkroppstatuerade chicanos och eses har berättat hur de begraver sina sammanbitna ansikten i kuddarna på pojkrummen och bara, ”cry and cry, like a little bitch, man” när de lyssnar på ”There is a light that never goes out” på repeat.

På ”You are the Quarry” tar sig den fascinationen uttryck i deklarationen ”The First of the Gang to Die”, där ”West Side Story” möter ”Blood in, Blood out” i en sådan där klassiskt flödande Morrissey-refräng. Dessutom undviker han klokt nog de mest romantiserande klyschorna (om man bortser från inledningens ”You've never really been in love/'til you've seen the stars/reflect in the reservoirs”) i en låt som har ”Andrasingel” tatuerat över magen:

”He stole from the rich
And the poor
And the not very rich
And the very poor”
- ”The First of the Gang to Die”

Till slut rundas skivan av med en nästan sex minuter lång ”You Know I Couldn't Last”, där rundpall efter arenaballadssvingande rundpall skickas mot skrupellösa musikjournalister och samma degiga skivbolagskostymer som han siktade efter i ”Paint a Vulgar Picture” (tja, kanske inte specifikt Geoff Travis, men ni fattar) och det är den sista andefattiga chansen att gå på knock.

”You are the Quarry” är det bästa sedan ”Vauxhall & I”.

”You are the Quarry” kan rentav vara det bästa han gjort sedan, tja, 1988 års ”Viva Hate”.

Det är bra.

Vi gillar när våra vänner blir framgångsrika.