Under en period i mitt liv var The Books det enda som ljöd. Tre veckor, dag in och natt ut. ”Thought For Food”, den första av två skivor, var när jag ser på det såhär i efterhand, skivan som i jämförelse fick mest utrymme. Det här är en sån skiva som alltid blir bäst av att lyssnas igenom från början till slut, utan varken paus eller eftertanke.

Förrän efteråt.

”Thought For Food” är ett collage skapat av den New Carolina-stationerade gitarristen Nick Zammuto i sällskap med den New York-stationerade cellisten Paul de Jong. Collaget är relativt svårt definiera. Det ändrar sig omgående så fort man försöker bilda sig en uppfattning om det. Detta är givetvis irriterande under de första genomlyssningarna då man fåfängt försöker greppa sammanhangen och sambanden. Men när man inser att det är en av de där skivorna som tar lite längre tid (vilket de flesta andra skivorna på Tomlab också är) så är det bara att luta sig tillbaka och förundras.

Skivan har i mångt och mycket en genomgående vemodighet som påminner mig om David Lynchs film ”The Straight Story” från 1999. Gamle Alvin Straight, spelad av Richard Farnsworth, bestämmer sig för att korsa ett par delstater på sin gräsklippare för att träffa en cancersjuk bror han inte sett på många år, innan det är för sent. På vägen träffar han en hel del olika människor, som han både hjälper och blir hjälpt av.

Första låten på skivan med den något krassa titeln, ”Enjoy your worries, you may never have them again” börjar med ett sprött plockande på en akustisk gitarr till diverse samplade TV- och radiosändningar. Efter ett tag läggs även ett nedstämt stråkparti in, inte helt olikt de underbara stråkar som används i ”The Straight Story”. Men då man försöker gå låten i förväg och skönja en symfonisk stegring á la Godspeed You! Black Emperor misstar man sig, och låten tonas sakta ner och övergår med ännu en sampling i nästa spår.

”Europe is to be saved from infinite misery and indeed from final doom. There must be this act of faith in Europe”.

Denna fras bryter tvärt av den lekfulla stämningen i tredje spåret ”All bad ends all” som fram till dess genomsyrats av jazziga trummor och en flytande, sprallig gitarrslinga. Även här ser vi hur skivan vägrar vagga in lyssnaren i en förutfattad mening utan hela tiden tar med lyssnaren ut på lika oväntade som underbara äventyr. Ännu ett exempel förekommer i spår nummer 10, ”Getting the job done” som börjar i ett vacker monotont ljudlandskap med en stark cello som bas för att utmynna i ett IDM-doftande paradis.

Hela tiden genomsyrat av vemod.

Missförstå mig inte. Det är ett vemod som har något gott med sig. Ett vemod likt det som hela tiden anas i ”The Straigh Story”. Det är inte ett vemod utan utsikter om förbättring. Det är snarare det vemod som genomsyras av en syn på livet med mottot; ger man sig bara fan på det så ska det nog lyckas. Detta är samma motto en man som vid en ålder av 73 år ger sig ut på en dylik vansinnesfärd bör följa.

I vilket fall som helst har man gjort ett gott försök. Men det ska nog gå bra ska du se. Det gjorde det både för The Books och för Alvin Straight.