The Embassy är något av det bästa som hänt Sverige den här sidan fonografen. Det vet jag.

Eller, ja, det har jag åtminstone läst mig till.

När jag recenserade fullängdaren ”Futile Crimes” visste jag, inskränkt nog, inte att The Embassy var något av det bästa som hänt Sverige sedan fonografen. Därför blev jag långt ifrån övertygad av det jag hörde.

När ”Wearing Our Pop Art Hearts on Our Sleeves” landade på hallmattan plockade jag fram ”Futile Crimes” och lyssnade på den igen. Nu när jag visste att The Embassy är något av det bästa som hänt Sverige sedan fonografen.

Jag är faktiskt ännu mindre övertygad idag än när jag skrev om skivan.

Det finns några smått fantastiska låtar, men sedan finns det fortfarande låtar som jag har svårt för. Och ja, sången är fortfarande påfrestande vinglig på sina ställen. Kanske är det så enkelt att jag bara inte förstår pop, pop, pop.

Med andra ord hade jag mest tänkt lyssna igenom The Embassys ep lite snabbt och skriva något slentrianmässigt om att, ja, det här lät ju precis som albumet på tre låtar till. Och jodå, i mångt och mycket låter det precis som albumet, med sitt möte mellan akustisk gitarrpop och luftig electropop. En rejäl dos åttiotal, som sig bör i dessa dagar. Men det finns en rejäl skillnad mellan ep:n och albumet.

”Wearing Our Pop Art Hearts on Our Sleeves” är bättre.

Kunde man ana New Order-vibbarna på ”Futile Crimes” har de blommat ut fullt ut i ”Information”. The Embassy har inte bara hämtat mycket inspiration från gruppen, utan också närmat sig gruppen rent strukturmässigt. Gitarren, keyboardmattan och framförallt trummorna är plockade från en av New Orders gitarpoppiga spår på ”Technique”. Stephen Morris trumstoppande (och faktiskt en inledning som plockad från ”Regret”). Gillian Gilberts keyboard som får ta över mot slutet när sången ställer sig vid sidan.

Bernard Sumners kompgitarr ligger sedan längre bak i ljudbilden när ”Flipside of a Memory” tar plats i strålkastarljuset med ett stompigt Motown-beat och det fallande, plastiga trummaskinsljudet plockad från valfri italo disco-låt. Och så det där skrikande keyboardet som får sällskap av ett annat keyboardljud mot slutet som jag så väl känner igen, men inte kan sätta en låttitel på just nu.

Sist men inte minst rullar instrumentala ”New Plans” ut, i samma distinkta åttiotalselectropop-kostym. Men här får musiken sällskap av ploppande ljud som mer hör hemma i åttiotalets mer utpräglade dansmusik. Samma lika, fast något annat. Något annorlunda.

Men mest av består ”Wearing Our Pop Art Hearts on Our Sleeves” av tre charmerande popmelodier. Att det sedan återfinns en fejkad text signerad en fransk författare anno 1924, och att omslagets gråkorniga estetik för tankarna till så många brittiska popbands strävan efter att vara ”något mer” än bara pop (som om det i sig inte är tillräckligt), tja, det må så vara.

”Wearing Our Pop Art Hearts on Our Sleeves” är pop. Som gjord för maj.

Och med en väldigt, väldigt bra titel.