Två knöliga, lite illa skurna, kopierade pappersark i ett helt ordinärt cd-fodral. En hembränd skiva med orden ”don't bite” nedklottrade för hand med mjukt handlag.

Gör det själv i ett nötskal.

Kim Hill borde egentligen ha fått en bättre behandling. En större uppbackning. Men när storbolagen skär och skär och skär kommer någon i kläm. Kim Hill är en av dem. Hon hade ett kontrakt och en färdiginspelad skiva. Allt hamnade i papperskorgen eller i ett arkiv någonstans när det visade sig att inte ens neosoulen var detsamma som garanterade pengar tillbaka.

Istället för att lägga av gjorde hon själv.

På distributörens webbplats beskrivs hon som en kvinnlig motsvarighet till Cody ChesnuTT. Det är mer osant än verklighetsnära. För där Codys produktion var extrem i sin enkelhet och kantighet bjuder Kim på en mer traditionell ljudbild. Fri från storbolagskrav vågar hon, precis som Cody, ta ut svängarna och inte begränsa sig till mallen.

På liten budget och sovrumsinspelning får hon luta sig mot en mer programmerad och mindre fyllig produktion än storbolagens neosättningar brukar bjuda. Att det låter lite plattare ibland skyller jag på avsaknaden av professionell mastring.

Jag borde kanske skriva hiphopsoul när jag fackindelar det här. För Kim Hill gör i grund och botten hiphop. Men den kommer ut som soul eftersom hon sjunger istället för rappar. Allra tydligast visar sig hiphopen i de två sista av de nio låtarna. ”K.I.M.M.Y.”, som är hennes variant av Boogie Down Productions ”Jimmy”, och ”The Real Hip Hop” – där talar väl redan titeln tydligt (fast tänk snarare opluggad Lauryn Hill än Dead Prez, för det är hiphop där fingerknäpp står ensamt för beat).

På fyrtio minuter lyckas hon förena två av de senaste tio årens tydligaste linjer i soulmusiken, hiphopsoulen med neosoulen. Resultatet är om inte kioskvältande så åtminstone imponerande. Jazzcafésoul utan is med jägare.

I de båda ovan nämnda och en låt som jazzigt trumpetsmyckade ”Sunny Blue” är det direkt lysande. Hon låter så självklar, säker och stolt att jag har svårt att sluta lyssna. När hon rullar ut en stel och ostadig synthbas och lite svajande tjut och svepande swoschljud tillsammans med en funkgitarr i ”Summertime in Aspen” är jag mer än nöjd. Och då har jag ändå inte nämnt den hetsiga virveln i ”Lost My Mind” än. Bästa sen Erykah Badu tvingade ?uestlove att tokvirvla.

Kim Hill gör soul för att hon måste – på egen hand.