Jag har aldrig, vad jag vet, lyssnat på Faust. De spelade krautrock i början av sjuttiotalet, har jag läst mig till. Okej. Och krautrock är lite som postrock för mig – en genrebeteckning jag inte lyckats komma underfund med. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som definierar någon av dem.

I vilket fall tror jag mig vara ganska säker på att jag aldrig hört Faust. Några som däremot lyssnat sönder sina inköpta Faust-skivor är däremot Dälek. MC Dälek själv i synnerhet. På New Jersey-trions två album ske en stor del av inspirationen till det pårökta skräckfilmskaoset ha kommit just från Faust.

Dälek är väl ungefär så nära Faust jag kommit tidigare.

I Däleks händer har Fausts sönderslitna ljudinferno tvingats samman med långsamma och ödesmättade hiphop-beats och maniskt rappande. I synnerhet på ”From Filthy Tongue of Gods and Griots” blev resultatet ibland bokstavligen talat förkrossande bra, men bitvis sprängdes musiken sönder för mycket så att endast ett atonalt mässande och svajande skelett stod kvar på scenen.

På ”Derbe Respect, Alder” har Dälek fått jamma ihop med sina förebilder, ett jammande som efter två års tid resulterat i drygt 45 minuter musik. Eller, ja, ”musik” är kanske att tänja begreppet lite väl långt. På ”Derbe Respect, Alder” är det ljuden som tagit över. Man har helt enkelt dragit ut ”Black Smoke Rises” över nio spår. I gränslandet mellan kroumata och ”Den nakna lunchen”.

Jag var spänd på ett nytt släpp från Dälek, men allt det som gjorde ”From Filthy Tongue of Gods and Griots” har mer eller mindre kastats ut. Även om Dälek redan då balanserade på implosionens vassa knivegg fanns det ändå en struktur och en riktning. Än viktigare, det fanns en dynamik. En dynamik mellan det vassa, vassa och elaka å ena sidan och det varma, bräckliga och mjuka å den andra. Som den kitschigt plastiga slingan i ”Hold Tight” som gjorde vansinnet än mer påtagligt. ”Derbe Respect, Alder” saknar också ett andningshål i stil med melodiskt malande ”Forever Close My Eyes”, komplett med plågat skrikande gitarrer.

Istället blir det här mötet en olidligt lång ”Black Smoke Rises”. Visst, ibland är det svårt att inte fascineras av kaoset, men för det mesta är musiken väldigt långt från mig. När skivan når avslutande ”T-Electronique”, som ska vara en remix av en Faust-låt, vaknar både den och jag till. För en stund blir ”Derbe Respect, Alder” knäckande bra när Dälek och Faust ångvältmaler sig igenom sex och en halv minut distrap som hämtad från Rubberooms källare. Men det är för lite, för sent.

För alla som tycker att Themselves, Man'sbestfriend, NMS och cLOUDDEAD gör mesig och MTV-trallig pophiphop.

Och kanske för alla krautrockare.