Bredbenta och med håret flygandes från gungande huvuden stampar de takt i ett dammigt garage likt hetsiga hästar som så gärna vill ut och springa att saliven skummar kring bettet. Division Of Laura Lee är alltid på väg framåt. De tvekar aldrig och ber aldrig om ursäkt. ”Does Compute” är ett tydligt tecken på det. Den inleder skivan som en första singel bör och sopar mattan med det mesta.

På en scen i Stockholm ganska nyligen kör en vresig Per Stålberg den där klassiska Stockholmsdissen om hur tråkiga och stela vi är. Och det funkar faktiskt. Efter ett par låtar är det fler än jag och min kompis och tjejgänget med trånande blickar som dansar loss till deras drivande indierock.

”Das Not Compute” är en aning svårare och lite vassare än underbara ”Black City”. Bandet har bytt ut de flesta av de trallvänliga refrängerna mot ännu hårdare riff, melankoliskt pianospel, suggestiva arrangemang och såna där läskiga partier som min brorsa älskade att skrämma mig med när jag var liten. Han bjöd in mig i sitt rum, satte på en högljudd rock'n'rollskiva med läskiga tongångar och njöt till fullo av att se mig studsa lite nervöst och fnittra och gnälla om vartannat för att till slut springa ut ur rummet och visa för mamma hur jag spelade luftgitarr. Det var för övrigt så jag lärde mig att lyssna på musik.

Och jag vet inte men kanske är det det där lite deppigt mjuka, det lite mörka och ibland monotona som gör att jag känner mig så hemma i musiken som Division of Laura Lee gör. Den tilltalar mig med en grund av bra melodier och på det en mängd dammiga gitarriff, snygga basgångar och sjukt mycket svängiga cymbaler.

Utöver det där mörka och härligt nervpirrande så har de en len lite snällare sida som får fint utrymme i britpoppiga ”To The Other Side” och i avslutande ”There's A Last Time For Everything”. Sitter man kvar i tystnaden och vågskvalpet som sedan följer får man höra skivans vackraste spår som är gömt. Jag vet inte vad det heter men väldans fint är det i alla fall.