De sex strängarna drog blod.

Han satt på scenen och han hade slagit på strängarna till sin gitarr så hårt att fingrarna blödde. Konsertarrangören klev upp på scenen och plåstrade om honom.

Så där satt Jason Molina, blödande, med ett Nalle Puh-plåster runt fingret och sjöng om självförebråelser så nattsvarta att man var beredd att kasta något på honom bara för att få honom att sluta.

Den där tisdagskvällen på Tantogården i september för tre och ett halvt år sedan är fortfarande ett av mitt livs mest surrealistiska ögonblick.

Jag är annars en av dem som alltid gillat den lycklige Molina bättre än schablonbilden av Molina som hela tiden försöker bräcka Will Oldham i vems psyke som är skörast och vem som är mest neurotisk.

På de senare Songs: Ohia-skivorna har Molina plockat fram allt lekfullare tendenser, hela tiden med ett alltmer imponerande resultat, vilket utmynnade i fjolårets fantastiska ”Magnolia Electric Holding Co”. Då backades han av full orkester och lät till och med några gäster avlösa honom vid mikrofonen.

På ”Pyramid Electric Co” är Molina tillbaka i ångestland.

Instrumenteringen är begränsad till en klagande elgitarr, han plockar apatiskt fram ensamma tårar ur strängarna, och inledande titelspåret är så öde, så utdraget och så uppgivet att man knappt vågar lyssna. Den är nära nio minuter lång och så neurasteniskt utmattande att Will Oldham likt en eländets Blyger gömmer sitt nylle i skägget av ren skam. ”Pyramid Electric Co” sätter även tonen väldigt bra för resten av skivan. Den krälar långsamt över krossat glas och processen är så utdragen att man hinner såväl försvinna till, som återvända från, cementerade tankar av självförebråelse och rakblad i medicinskåpet.

Om Harry Nilssons version av ”Without You” var den perfekta låten till självmordsscenen i Roger Avarys ”Rules of Attraction” – det är den, för övrigt – så är ”Pyramid Electric Co” soundtracket till mental självstympning:

”When the great pyramids dragged themselves out to this spot
A sickness sank into the little one’s heart
Mama said, 'Son, that's just the cold, that's just the emptiness
It's being alone in the dark
You'll get used to it'”

Kanske behöver Molina göra skivor som denna för att sen kunna släppa skivor som ”Magnolia Electric Holding Co”, för att ventilera ut allt det som man annars bara kan läsa mellan raderna.

För oss andra blir det dock bara ett enda ogenomträngligt sjok av kolsvartaste olycka.

Finns det inga Nalle Puh-plåster för själen?