Minns du En Vogue? De fyra funkiga divorna som med ett par lårhöga stövlar bröt sig in i folksjälen och fick svensken att lyssna på soul. Crossoversuccén som flyttade genren från periferin till centrum.

Lika snabbt som de blev omsprungna och frånåkta av SWV:ar och Destiny's Child:ar började några av medlemmarna jaga solokarriärer och fly som råttor från skeppet. Några stannade kvar och gjorde sitt bästa för att täta läckorna. Denna gång genom att ersätta senaste avhopperskan, Maxine Jones, med Rhona Bennett.

Resan utför har tagit dem till friheten och oberoendet i undervegetationen där det växer massor med skön själfylld musik redo att plockas bara du klarar att flytta skylande fetblad.

En Vogue arbetar återigen och som vanligt med producenterna Denzil Foster och Thomas McElroy. Resultatet är en mjuk soulskiva varm som en sommardag.

Skivans tre första låtar är knäckande bra. ”Losin My Mind” knyter med ett snyggt samplat jazzblås an till fyra år gamla ”Masterpiece Theatre”. ”Ez-A-Lee” går hand i hand med Missy och Timbaland i metropolis med knorriga ljud surrandes i bakgrunden. ”Ooh Boy” är den där varma sommarlåten som får de dystraste moln att spricka upp till klarblå himlar (att den sen innehåller samma melodislinga som De La Soul använde i ”Keepin' The Faith” värmer åtminstone min själ lite extra).

Sen spelar det mindre roll att resten av skivan inte riktigt klarar av att leva upp till den starka öppningen (ett par tre spår är minst lika bra, men det är öppningen jag än så länge spelar om och om igen). Med En Vogue i lurarna är jag redan mitt i förälskelsens sommar. Min vår är ljust vacker även när livet och vädret säger emot.