Recension
- Madvillainy (CD) Madvillain
- 2004
- Stones Throw/Playground
Da real thing
Lyssna
Externa länkar
- Stones Throw Records
- Ett skivbolag som är riktigt bra på hiphop. Både ny och gammal.
Andra gången gillt, kan man väl säga. Det är nämligen andra gången jag recenserar ”Madvillainy” på ungefär lika många veckor.
Eller ja, nästan.
Förra gången det begav sig satt jag nämligen med en rätt uppfuckad promo-kopia av albumet. Ett album där musik titt som tätt avbröts för att göra det klart att det minsann var en promo jag lyssnade på. Allt för att försvåra spridning av skivan på nätet. Och det är säkert bra.
Däremot är det ett riktigt hål i huvudet när det handlar om att faktiskt bedöma musik. Som recensent skriver jag om musiken jag håller i min hand, inklusive eventuella begränsningar. Som jag skrivit tidigare, jag har inget problem med att promo-skivor skickas ut i billigare förpackningar, men om själva musiken förstörs, tja, då får bolagen faktiskt skylla sig själva. Särskilt som albumet i fråga släpptes bara dagar efter det att jag fick mitt promo-ex. Fanns ”Madvillainy” redan ute på nätet i sin slutgiltiga form vid det laget? Gissa.
Därför skriver jag en recension till. Musiken på ”Madvillainy” förtjänar det nämligen.
Bakom Madvillain döljer sig förstås två av hiphopens mest produktiva och mest schizofrena personligheter: Madlib och MF Doom. En med förkärlek för jazz av traditionellt snitt och en som aldrig kan få nog av tecknade superhjältar och rymdskräckisar från femtiotalet. En som fått nyckeln till Blue Notes hela kungadöme och en som har fler förvirrade alter egon än de flesta orkar hålla reda på.
Välkommen till planeten Madvillain.
Ärligt talat vet jag inte hur mycket jag hade förväntat mig att ”Madvillainy” skulle skilja sig från Jaylibs ”Champion Sound”, Madlibs samarbete med Jay Dee. Kanske hade jag väntat mig mer sci-fi. Kanske lite mer galenskap. I vilket fall är skillnaden mellan de två skivorna faktiskt förvillande liten, förmodligen därför att Madlib har styrt upp det mesta av musiken (Doom har fixat till mellanspelen). Har du hört Jaylib vet du vad som väntar.
För precis som på ”Champion Sound” är ”Madvillainy” ett mörkt mullrande hiphop-album fast förankrat i äldre skolor. Närmare bestämt jazz-eran kring skarven mellan åttio- och nittiotal. Jazz-eran och Native Tongues. Resultatet är ett lojt tillbakalutat gung som gjort för MF Dooms lika tillbakalutade flyt, en kombination som faktiskt får MF Dooms mörka röst att hamna väldigt nära Big Daddy Kane. Det finns rätt många sämre rappare att jämföras med. Ibland, som i ”Hardcore Hustle”, låter Madvillain som Jungle Brothers. Rätt ofta tänker jag på A Tribe Called Quests mest tjurskalligt introverta stunder. Ett stänk Quasimoto. Lite Mos Def. Avskalad New York-hiphop.
Dessutom finns det ett album till som ”Madvillainy” påminner mig om: Gang Starrs senaste ”The Ownerz”. Inte för att det finns något här som påminner om jazzbeats i DJ Premier-skolan. Nej, det är själva strukturen på albumet som förenar de två titlarna. På trekvart hinner Madlib och MF raka av 22 spår, mer än hälften av dem under två minuter långa. Dessutom fogar mellanspelen ihop låtarna snarare än punkterar flytet, vilket gör att albumet får en synnerligen organisk känsla. Nästan som ett live-set.
Visst, det finns några spår som jag hade kunnat leva utan och ibland önskar jag att den kompakta rytmgrund som bygger ”Madvillainy” kunde lättats upp. Men albumet är till största delen fyllt av opolerad jazz-hiphop, kryddad av solskensrefränger, scratch och ett smått oemotståndligt sväng. Albumet når kanske inte riktigt samma höjder som ”Champion Sound”, men däremot funkar helheten bättre.
Hiphop för alla som vill ha lagom mycket jazzig hiphop-retro i sina liv.
Publicerad: 2004-04-09 00:00 / Uppdaterad: 2004-04-09 00:00
23 kommentarer
trist
#
intressant.
#
orkar inte läsa… Men omslaget var ju inte för vackert… ha det metal!!!
#
Fan, bara 7? Hm. Okej. MF Doom är världens bästa rappare/producent! Bäst! Han är 100 ganger bättre än Slug! 3rd Bass "The Gas Face" är en jävligt gammal lat som Mf Doom var med pa. Mf Doom var ju med i KMD! HURRA! HURRA! The Concretes borde göra en KMD cover. PUSS!
#
här förstar de:
http://pitchforkmedia.com/record-reviews/m/madvillain/madvillainy.shtml
#
Man… fuck all that.
#
Når inte samma höjder som "Champion sound"? Hell, Lib och Dilla fick förvisso till några klockrena spår men "Madvillainy" är ett helt otroligt snyggt, genialt och fulländat album. En tia, inte sjua. Kom igen.
#
Tycker att det här är det bästa Madlib producerat sen alteregot Quasimoto's "The Unseen", men det mesta han rör vid håller hög kvalitet.
#
Mimikrys nya då?
#
är inte mimikry hjalle & heavy-bandet?
#
"Madvillainy" ÄR bättre än "Champion Sounds"!!
#
he he he jag gillar att när ni recencera promo tyckte ni den var kass nu är det hyfsat ja ja… örebroare alltid örebroareee
#
exakt ett bajshål är alltid ett bajshål
#
Prrr. IDAG spelar THE LOCUST!!!!!!!
#
Ryktet går att Champion Sounds var grym beatmässigt men att texterna var ganska sämst och innehållslösa.
#
Det här är bättre än Jaylib, en 9:a borde den få.
Frist och Jan-E, sug kuk!
#
En 9.5:a för den här skivan. det är inte många fel man hittar här nej :)
o klart bättre än Jaylib. även om den va jävligt nice.
#
bästa som hänt 2004 får 7?
#
vicmeister: Nej, det bästa som hänt 2004 får inte 7.
#
ok, du vinner. Air-plattan är ungefär på samma nivå.
#
Solskensrefränger?
#
10/10
#
[...] som Buckshot, J-Live, Fat Lip (The Pharcyde) och soulsångerskor som Stacy Epps (Madvillainy) och det funkar bra. [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).