I ett övergivet hus i en liten bergsby någonstans i världen, står en gammal cembalo. Ingen har brytt sig om att lyfta på locket till tangenterna på många år. Dammet har samlats i hörnen och fönsterluckorna har för länge sedan förlorat både färg och gångjärn.

Dörren till huset öppnas med ett motsträvigt gnisslande när gångjärnen för första gången på många år tvingas göra det de skapades för att göra. Dammtussarna precis innanför ytterdörren dansar iväg i den försiktiga vindpust som sveper in. När World Standard och Wechsel Garland kliver in knakar golvbräderna oroligt. Genom ett sönderslaget fönster strilar dagens sista ljus in och landar på några trötta väggar.

Locket lyfts för förs. Det tunna dammlagret på pallen och på tangenterna viftas försiktigt bort. Ljuset, som säkert en gång spred trevnad en gång, fungerar inte längre. Fingrar placeras på de vita och de svarta. Musiken fyller det gamla huset. Musik hörs för första gången på så väldigt, väldigt länge.

Tonerna som strömmar ut från cembalon är trevande. Osäkra. Wechsel Garlands börja sjunga lika trevande. Svagt. Försiktigt, som för att inte väcka huset. Inte än. Inte riktigt än.

En akustisk gitarr. En xylofon. Ett klockspel. Och långt, långt borta en röst som från andra sidan. Huset börjar vakna. En varm baston. En distad gitarr skriker i sin ensamhet. Orden som hörs är tyska.

Värme.

Precis så här känns det att lyssna på ”The Isle”. En japan och en tysk som försvunnit iväg till någon trollskog och skapat lågmäld och atmosfärisk musik. Electronica, fast med akustiska instrument. Svävande, vackert och bitvis sanslöst vackert. Ibland kanske lite väl löst i kanterna, men på den resa vi bjuds in på spelar det mindre roll. När man väl låtit sig vaggas till ro är musiken ändå så självklart där. Runt om.

Locket fälls ner. Golvbrädorna knarrar. Ytterdörren föses försiktigt igen.

Huset somnar in igen under månens beskyddande sken.