”Don't fight it
Baby don't run away from me”

Jag sitter en natt och lyssnar på Swan Lee. Låten ”Perfume” förvandlar mina hörlurar till ett skruvstäd som låser mitt fast mitt huvud. Pernille Rosendahls sätt att sjunga får mig att rysa. Hon prickar toner på samma sätt som Björk när hon kliver högt på skalorna.

”A winter has brought you to your knees
Now summer is begging of you please
Don't fight it
Baby don't run away from me”

Hennes ord är riktade rakt till mig. Jag lyssnar. Och berörs. Kallar kårar rusar längs min rygg. Samma känslor som John Frusciante piskat och helat gör sig Pernille Rosendahl till härskare över.

Swan Lee gör sina låtar lugnt och stabilt. Nöter ned mig långsiktigt. Slår hårt med mjuka vantar. Jobbar med nyanser som släpper fram Pernille Rosendahls sång i verserna och ger den draghjälp med tusen mjukt vältrimmade hästkrafter i refrängerna. Låtarna har en förmåga att lyfta.

Högt och ännu högre.

Bandet tog sig över sundet och spelade in stora delar av den här skivan i Tambourine-studion i Malmö. Per Sunding satt i producentstolen och det har tagit Swan Lee en bit framåt. Där de tidigare var bombastiskt vemodiga med dragningar åt John Barry-hållet har de blivit något mer jordiga under naglarna. Countryn har slagit rot även hos Swan Lee. De har gått samma väg som The Cardigans. Men stråkar, elektronik och skyhöga toppar letar sig fortfarande in i låtarna. Och Swan Lees musik låter fortfarande egensinnig.

Weeping Willows senaste alster tröttnade jag ganska snabbt på. Men Swan Lees låtar kommer leva längre. Tack vare att de till skillnad från Weeping Willows inte låter som ett coverband, utan som sig själva. Som Swan Lee.

Den här skivan är helt enkelt mycket bra. Rent av omtumlande ibland. Låtar som ”What you get ..is what you see”, ”Find my way home”, ”Lord knows I can be strong” och ”Perfume” bär på en kraft som kan förändra liv. Starka och sköra på samma gång. Inget annat än vackra. Andra låtar bär popens allra skönaste harmonier och blir till gospel i ”Love will keep you warm”, barfotadans-ledmotiv i ”What is love?”, åka-bil-i-natten-pop i ”Don't take my love”.

Jag spelar den här skivan om och om igen för tillfället. I många olika situationer. Precis som Swan Lees förra skiva, ”Enter”, så växer den till sig för varje gång jag hör den. Den tar allt mer plats. Jag visste redan att Swan Lee var kapabla att hålla mig sällskap sömnlösa nätter. Men, nu har de mer att erbjuda.

De serverar en nästan oemotståndlig helhet av pop som bär på ett vemod vi introverta nordbor känner igen. Och när de här låtarna träffar mig som hårdast är det en fantastisk form av självplågeri att lyssna på dem. Det enda som just nu skulle kunna överträffa den känslan vore om John Frusciante skrev en trasig duett och bjöd in Nina Ramsby och Pernille Rosendahl att sjunga den.

En önskedröm att dö för.

Tillbaka till verkligheten. Swan Lee är ett mycket intressant band. Är du det minsta svag för vemodspop bör du provlyssna på den här skivan nu. Börja med ”Perfume” och ”What you get ..is what you see”.

Låtar blir inte mycket bättre än så våren 2004.