Layne Staley, mest känd som sångare och frontman för Alice in Chains, hittades för ganska precis två år sedan död på en soffa i sitt hem i Seattle. Staley, vars dödsorsak fastställdes vara en dödlig injektion av heroin och kokain, hade legat död i två veckor innan hans kropp slutligen upptäcktes av oroliga familjemedlemmar.

Vid tidpunkten för sin bortgång var Staley en mer eller mindre bortglömd fotnot i rockhistorien och hans död skapade därför inga större rubriker i massmedia.

Efter att Alice in Chains gjort ett bejublat MTV Unplugged-framträdande 1996 hade den karismatiske grunge-ikonen gått under jorden och, enligt ryktet, gjort sitt tunga drogmissbruk till en heltidssyssla.

Att Staley var en trasig och förvirrad själ råder det inga tvivel om. Å ena sidan gav hans texter ofta uttryck för en klarsynthet och problematisering av det egna drogmissbruket, men å andra sidan kunde han redan i nästa låt glorifiera drogerna och den frihet han ansåg dem medföra.

Sidoprojekt Mad Season, som 1995 släppte ”Above”, ger en mycket klarare bild av den komplexe Staley än vad Alice in Chains någonsin gjorde. Alice in Chains kändes ofta som Jerry Cantrells band. Även om det oftast var Staley som stal rampljuset tack vare sitt provocerande beteende och det enkla faktum att han sjöng, var det Cantrells musikaliska begåvning som i mångt och mycket färgade bandet.

Den dystra och suggestiva stämningen som återfinns på ”Above” är inte bara ett resultat av Staleys kamp med sina inre demoner. Vid sin sida under inspelningen av skivan hade han andra musiker som gick igenom egna kval. Både bassisten John Saunders och gitarristen Mike McCready (Pearl Jam) hade, då det begav sig, stora drog- och alkoholproblem och i den förstnämndes fall gick det så långt att han ett par år efter inspelningen av ”Above” avled efter en överdos. Trummisen Barrett Martin lyckades dessutom övertala Screaming Trees-kollegan och ex-heroinisten Mark Lanegan att delta på två oförglömliga låtar. Att skivan både musikaliskt och textmässigt är en resa in i den mörka delen av själen kommer därför inte som någon större överraskning.

Inledningsspåret ”Wake Up” präglas av det dova och oerhört uppgivna basintrot, som smyger sig på lyssnaren likt ett likblekt och utmärglat spöke. Spöket, illustrerat på skivomslaget, visar sig vara Staley, vars inre strid och desperation sätts på pränt i texten:

”Wake up, young man, it’s time to wake up
Your love affair has got to go
For 10 long years the leaves to rake up
Slow suicide’s no way to go”

Dessa ingredienser, tillsammans med Mike McCreadys vackert lågmälda bluesgitarr, gjorde att jag omedelbart utsåg låten till det bästa jag någonsin hört. Åren må ha slitit ut den uppfattningen, men jag kan fortfarande känna ett starkt behov av att höra dessa toner av moll under dagar då livet inte ler mig i ansiktet.

Om resten av skivan genomgående hade lyckats bibehålla samma tryckande och stillsamma stämning hade den troligtvis varit nummer ett i min skivsamling, men dessvärre går en hel del till spillo på grund av de lite för förutsägbara inslag som emellanåt präglar låtarna

Plockar man dock ut russinen ur kakan är de nog så granna. Mark Lanegan tar ”I’m Above” och ”Long Gone Day” till nya dimensioner tack vare sin sandpappersstämma, som fungerar utmärkt i duett med Staleys lite mer nasala kvidanden. I ”River of Deceit” är det McCready som med sitt karakteristiska Hendrix-plock ger musiken en utvidgad vitalitet och skapar vad som bäst skulle kunna beskrivas som en mysig melodi. Den instrumentala ”November Hotel” är visserligen inhöljd i ett tjockt moln av rock n’ roll-tobak, men detta hindrar inte lyssnaren från att skakas om av McCreadys bluesiga spontanitet och experimentlusta.

Skivan avslutas av ”All Alone”, som är kuslig och vacker på samma gång. Effekten av den monotona melodin tillsammans med Staleys mantra (”We’re all alone”) blir smått hypnotisk. Min första tanke är att det här är en låt jag skulle vilja somna till, men sedan ser jag det morbida i mitt resonemang då Layne Staley ju somnade in alldeles ensam, övergiven och bortglömd. I retrospektiv kan ”Above” därför ses som Staleys självuppfyllda profetia. Han verkar själv ha insett att han satt i dödens väntrum och att det hela inte skulle få ett vackert slut.

Själv kommer jag dock aldrig att förstå hur döden kan vara så vacker i konsten.