Det är inte mycket som finns kvar av det Teddybears som en gång spelade högljudd hardcore i Bad Brains anda. Inte mycket mer än attityden att göra vad som faller dem in utan att bry sig nämnvärt om vad någon annan tycker.

Dagens Teddybears är kungarna av spritfest-soundtrack. Snubbarna som ser till att få fart på festen. Som tar genvägen till reptilhjärnan. Hoppa och studsa-maskineriets härförare.

”Fresh!” är ett oväntat rakt steg vidare från ”Rock'n'Roll Highschool” och i det stora hela en direkt fortsättning på dess patenterade fusion av funk, hiphop, ragga, partyrock och electro.

Första gången jag hörde singel nummer ett, ”Cobrastyle”, var jag egentligen på väg ur bilen, men blev sittande kvar för att jag tvunget ville veta vad det var jag lyssnade på. Ett betyg så gott som något. Det händer inte särskilt ofta. En mördande effektivt framtrampad orgelslinga, rangliga trummor, ett slarvigt handklapp och Mad Cobras refrängskanderande: ”My style is the bomb, diggi bomb, di dang di dang, diggi diggi” hade fångat mig. Jag svalde betet, sänket och linan.

Det finns en knippe minst lika effektiva sommarparty-låtar på skivan. Och eftersom Patrik Arve sorgligt nog valt att lämna mikrofonen ifred så känner vi dem som ADL-låten (”Lil' Red Rooster vs The Robodog”), Swing Fly-låten (”Hey Boy”) och Daddy Boastin-låten (”Little Stereo”).

Det är med knorrskruven ”get knocked down / get up again” och ett ”boom chicka boom” från Swing som Stockholms finaste lär åka på allsångståg genom riket i sommar.

Men det här är bara ena sidan av myntet.

På den andra sidan ryms ett mer subtilt, och framför allt instrumentalt, electroband som gör allt annat än tar snabbtåget för att tillfredställa en pruttful kalaspublik. På skivan huvudsakligen samlat från spår åtta till elva.

Och det är väl för all del ok.

Men ärligt talat gör sig bröderna Åhlund och herr Arve som allra bäst med dumstruten käckt på svaj och brallerna nånstans i höjd med knävecken.