Fråga: Hur många gånger kan man återanvända New Orders ”Blue Monday”?

Uppenbarligen några gånger till.

För när förra årets knaselektroniska pop-prinsessa den här gången släpper nytt möts man i titelspåret av något som låter väldigt, väldigt mycket som syntbasgången från just ”Blue Monday”. Tja, inte mig emot att hämta inspiration från en av de bästa låtar som spelats in. Särskilt som det görs så bra som Sophie gör det.

Alla som plockade upp, och blev mer eller mindre förälskade i fjolårets debut ”Hi-Fi” vet vad som väntar på ”Into Night”. Rytmer sönderplockade med digital fogsvans och sammanfogade på en bankbräda med hjälp av en gummiklubba. Ja, och så förstås VM i autotuning.

Infoga fånigt lyckoflin.

Men samtidigt som mycket är sig likt skiljer sig materialet på den här ep:n en del från ”Hi-Fi”. Låtarna är lite mer som låtar. Typ. För även om det många gånger är mindre kaos har basgångarna och rytmerna den här gången lämnats lite mer orörda. Förra gången kunde man hela tiden ana ett discosväng som inte riktigt fick den tid på dansgolvet det ville. Det klipptes av och tvingades ner i barstolen igen innan det nått strålkastarljuset. Den här gången har det, om inte utrustats med hela paljettstassen, åtminstone fått discoafro och blowout comb.

Faktum är att jag i den här mixen av ”Wanting”, som tidigare släppts som mp3-singel i annan version, faktiskt ibland börjar tänka på Todd Edwards i sina mer techglada stunder. Det känns inte som att ”Shut the Door” är särskilt många danssteg bort.

Men trots det gillar jag nog ändå ”Into Night” bäst i just titelspåret, där Tevski för övrigt gästar. Mest därför att den sammanfattar Sophie Rimheden för mig: en rejäl dos åttiotalsretro som timewarpats fram till 2027. Det svänger som satan.

Men trots det är ändå den största överraskningen på ”Into Night” avslutningen, en repris av titelspåret. Men där öppningsversionen är ”Star Trek”-disco är den avslutande versionen dess raka motsats. Där är det Johan Sigerud som gör en José González av ”Into Night” och levererar en naken gitarrakustisk version. Det blir lite samma effekt som när Pet Shop Boys avslutade sitt dansmixalbum ”Disco 3″ med ”London” i en storslagen pianoversion: så väldigt, väldigt fel. Men samtidigt just därför, på något skruvat sätt, så väldigt, väldigt rätt.

De fyra spåren på ”Into Night” är över på dryga 16 minuter. Där är min stora invändning. Jag vill ha mer. Mycket mer. Men jag antar att jag får hålla mig till nästa fullängdare, som enligt Sophie själv ska bli poppigare än debuten. Vi får väl se.

Tills vidare bör alla som saknar lite vårknas i sitt liv skaffa ”Into Night”.