Recension
- Set List (CD) The Frames
- 2003
- Plateau Records/Anti/Epitaph
Skåpmat i dubbel bemärkelse
Lyssna
Externa länkar
- The Frames
- Bandets sida. Rätt grå men trevligt avslappnad sida om bandet.
- ANTI
- Bolagets sida.
- Epitaph
- Distributörens sida.
Sedan The Frames släppte sin debut under ett ungt och knoppande 1990-tal har bandet år efter år fortsatt producera skivor. Ett band med tydliga irländska rötter, men som lätt slår Live på fingrarna och då och då släpper fram en slags hemmasnickrad emocore med folkliga inslag. Ett band som med ett sådär lagom champagnesocialistiskt vis vill få människor att handla rättvist och stödja kampen för nedskrivning av de i ekonomiska termer fattiga länders skulder.
Så äntligen släppte bandet en efterlängtad live- och samlingsskiva. Redan då skåpmat, och nu när jag hittat den ett bra tag för sent, skåpmat igen.
Ibland har jag svårt för den typen av rock som på ett överkänsligt sätt vräker på med allt den orkar, när den i själva verket skulle växa på att lugna ner sig och kanske inte bli sådär pampigt pompös. The Frames tar i. Ganska ofta faktiskt.
Det låter högt och ibland ganska onyanserat. Gärna med en lugn inledning för att sedan vräka på allt vad skidorna håller under låtens avslutande del.
Jag lyssnar gärna en låt eller två. Men längre stunder har inte detta intresserat mig tidigare. Denna liveskiva är dock lite annorlunda. Låtarna får nytt liv genom fantastiska inspelningar och en mäktig scennärvaro där publiken känns delaktig i hela min stereo.
Plötsligt blir bandet till en skön blandning av Lars Winnerbäck, Bush och Radiohead.
Och det är faktiskt kul i sådär 10 lyssningar. Riktigt intressant. â€Santa Maria†är en innerlig låt och â€Revelate†är pompös men bra. Och blandningen är säkert bra (men jag saknar det djup på The Frames som skulle behövas för att säga det med irländsk pondus).
Men i längden blir det långsamma överdådiga gnidandet på elgitarrerna rätt opersonligt och torftigt. Den emotionella berusningen tar snabbt mark igen. Trots den inledande känslan av intimitet och att allt är på riktigt.
En bra skiva. Men inte världsklass, och dessutom säkert bättre om du är ett riktigt inbitet fan.
Publicerad: 2004-02-25 00:00 / Uppdaterad: 2004-02-25 00:00
8 kommentarer
#
blä.
#
3
#
Det är For The Birds man ska kolla in när det gäller The Frames. För övrigt har Glen Hansard solo gjort en riktigt bra låt som finns på en split med Songs: Ohia.
#
star star teach me how to shine.. Dublinminnen.
#
Hobo har rätt på samtliga punkter.
#
Lite snålt tycker jag nog. Och för den som vill är det nog inte fel att kolla upp ”Dance the Devil” oxå, då ”For the birds” är ett betydligt lugnare alster och inte reflecterar de tre skivorna innan lika bra.
#
jag blir konfunderad. tyckte detta band lät lite halvintressant. de har plattan för 99 på cdon. kolla in följande:
Kunder som köpt denna titel har även köpt:
Dion Celine
These Are Special Times
Groban Josh
Closer
Kyrkjebø Sissel
My Heart
Blandade Artister
Junior Eurovision Song Contest 2003
Blandade Artister
Absolute Christmas Classics
hjälp! ;-)
#
Kommentera eller pinga (trackback).