Ni har alla hört dem, på radio, på tv, på gatan. Första gången jag hörde dem ordentligt på riktigt började jag okontrollerat skaka, jag kunde inte styra min kropp, benen sprattlade i takt och axlarna försökte sig på någon funkmanöver. Jag befann mig i en bil vid tillfället och själva händelsen var på gränsen till livsfarlig eftersom det var jag som körde.

Det känns lite som när man hörde ”Is This It” första gången. Den där explosionen som ett gäng lika genialiska som simpla popsånger kan detonera. I engelsk press framställs de som den brittiska motsvarigheten till The Strokes. Att kalla det en hype är en stark underdrift. Meningar som ”kommer att förändra ditt liv” har yttrats och Glasgowbandet har redan fått varsin skimrande gloria för att ha räddat den brittiska musikscenen. Ni har säkert läst historien fler gånger än en. Det är lite för bra för att vara sant. Fyra killar som träffas på en konstskola, ett bråk om en vodkaflaska som slutade med en jamsession istället för en eller flera personer liggande i en blodpöl. En snubbe som låtsades kunna spela trummor bara för att få vara med i ett band. Det är för bra för att vara sant. Dessutom är de för snygga för att vara skottar.

Min konspirationsteori är att Franz Ferdinand sedan femårsåldern har hårddrillats på ett rock ’n roll-institut på beställning av NME för att få fram de rätta rockposerna och den perfekta fuck you-attityden. För att sedan släppas ut på grönbete på en minutiöst planerad tidpunkt då punkfunkens feber just stabiliserats till normaltemperatur och The Strokes uppföljare konstaterats inte riktigt kunna leva upp till massans förväntningar.

Franz Ferdinand handlar ganska mycket om att dansa, en av deras avsikter med att bilda bandet var att få flickor att dansa och det verkar de ju lyckas med. Flera av texterna innehåller ordet hips, kanske mest för att det rimmar på lips som nämns nästan lika ofta.

Ett återkommande önskemål från läsarna på den här sidan är att få veta hur musiken låter. Det är svårt att säga. Det är ungefär som att be någon dansa om arkitektur. Men jag ska försöka. ”Jacqueline” låter lite som ett ganska lågmält flipperspel. ”Tell Her Tonight” låter sextiotals blipblopig och sången är lite punkigt läspande. ”Take Me Out” är som en hit enligt mall 1A fast tvärtom, den börjar snabbt och blir långsam och sedan snabb som en bergochdalbana och alldeles alldeles snart kommer den bli uttjatad. ”The Dark Of The Matinée” börjar catchigt och ramlar in i en historia om jakt genom korridorer och lite snusk i en biograf. ”Auf Achse” skulle kunna vara en målning av Andy Warhol i gråskala. ”Cheating On You” låter weeeooh weeoooh lalalalalalala raggadish. ”This Fire” blandar temat från någon gammal polisserie och en svettig kväll på punkdiskotek. ”Darts Of Pleasure” kliar lite fast på ett bra sätt och så slutar den med ”Ich heisse Super Fantastische” och helt plötsligt känns det dödscoolt att slänga in lite tyska i engelska poplåtar. ”Michael” är världens bästa danslåt just nu och den låter lite som ett snurrande casino och sockervadd i öronen. Michael är en vacker danshora. ”Come On Home” skulle kunna vara nedtonad dödsrock eller ett tvspel om man har mycket fantasi. ”40’” har en del tidigt 90-tals Manchestersväng och sen 60-tals Londongitarr. En liten munsspelsbit och en refräng som går ”lalala”.

Fast egentligen är hela skivan ett skräddarsytt popalbum med funk i. Nästan så att man misstänker DFA bakom produktionen. Men det är inte så, det är den gamla räven Tore Johansson som producerat. Just nu är det här världens bästa skiva. Frågan är om den kommer vara det om några månader.