Beezewax verkar vara något så ovanligt som ett band som tvingats trampa vatten på hemmaplan, trots att de på andra sidan jordklotet har en stor skara beundrare. Javisst, läs ”japaner”. Det kameratokiga folket har tagit normännen till sina hjärtan och på samma sätt har även jänkarna och britterna välkomnat Beezewax musik med öppen famn. I dessa länder släpptes ”Oh Tahoe” redan 2002.

Denna norska kvartett bildades i Moss redan 1995, med rötterna i den amerikanska fuzzpopen. Influenserna låg hos band som Big Star, Buffalo Tom och Teenage Fanclub. Debuten ”A Dozen Summits” kom 1997 och därefter kom den framgångsrika ”South of Boredom”, men det är tydligen med denna skiva de ska vinna över oss i Skandinavien också. Tredje gången gillt alltså.

Musiken har rört sig närmare den brittiska indiepopen. Det är själfullt och melodiskt. Producerat av Firesides Pelle Gunnerfeldt, som även haft ett finger med i spelet hos the Hives och Hell On Wheels. Vi bjuds på förtrollande melodier och avlägset fågelkvitter.

Första låten ”The Brighton Concord” och det inledande pianospelet andas direkt frisk norsk luft. För det är något över Beezewax och ”Oh Tahoe” som bara låter så ärkeskandinaviskt. Under denna och flera av de följande låtarna är jag helt övertygad om att jag skulle få se en bild på de fyra killarna i Beezewax om jag letade efter begreppet ”skandinavisk pop” i Nordiskt Familjelexikon. På samma sätt som Mew för mig representerar den sköra danska indiepopen.

Kanske är det just därför det inte gått lika bra hos oss hemmablinda skandinaver. Beezewax är ju bara ett godtyckligt lokalt band som gör emotionell indiepop. De har en påse full med delikata popmelodier. Men det är vi kanske alltför bortskämda med redan.