1980 och Motörhead släpper ”Ace of Spades”.
1981 och Ozzy släpper ”Diary of a Madman”.
1982 och Venom släpper ”Black Metal”.
1983 och Exciter släpper ”Heavy Metal Maniac”.
1984 och Mercyful Fate släpper ”Don't Break the Oath”.
1985 och Probot släpper ”Probot”.

Eller… eh, vänta nu.

2004 och Probot släpper ”Probot”.

Men det är sak samma. Ingen skulle höja på ögonbrynet om det stod 1985 på konvolutet. Omslaget luktar Voivod lång väg, trumspelet är ungefär lika omväxlande som gå – stanna – gå och texterna är kryddade med tidstypiska thrashämnen som förintelse, krig och en lagom dos västvärldsparanoia (ni vet, den där tiden då det fortfarande fanns vapen i Ryssland).

1985 var Dave Grohl 16 år gammal. Det är inte bara logiskt – det är rentav förutsägbart.

Probot är den ultimata pojkrumsdrömmen, den slår ”Ripper” Owens levnadsöde så hårt på fingrarna att man kan höra benen knäckas, och är alltså ett all star-projekt bestående av medlemmar – och ex-medlemmar – från Motörhead (eller, ja, Lemmy är ju Motörhead), Venom, Mercyful Fate (japp, den onde dansken själv), Sepultura, Voivod, Cathedral, Celtic Frost och många fler.

Jack Black, till exempel.

Man kan tycka precis vad man vill om Jack Black (jag tycker precis vad jag vill om Jack Black), men faktum är att han på avslutande bonusspåret ryter fram de inte-ens-gymnasiala texterna om den onde trollkarlen så tufft att hjärtat börjar köra dubbeltramp för att pumpa ut lite extra värme i kroppen.

Det som är mest intressant är däremot inte den digra gästlistan, utan sättet på vilket man lättfotat rör sig mellan genrerna; tunggungande Iommi-riff (några av låtarna skrevs direkt för Ozzy) bryter av mot den post-grunge Grohl nosat på i sina andra konstellationer och ibland är det bara raka spåret i hundrafemtio och Lemmy är, ja, Lemmy, så det låter ju därefter.

Själva låtskrivandet lider dock av kraftiga begränsningar och även om ”Probot” kom 1985 så skulle den stå sig rätt slätt i konkurrensen med de ovan nämnda klassikerna.

Bäst är Max Cavaleras grymtanden på ”Red War”, vilket får en att drömma om en svunnen storhetstid (”Chaos A.D.”), och ”Sweet Dreams” där King Diamond får klättra upp i de där oktaverna som han har ensamrätt på tillsammans med Musse Pigg och Jenna Jameson.

”Probot” är säkert en kärleksförklaring. Men det går inte att undkomma den fadda eftersmaken av postironi, att Grohl visar sin respekt för gamla idoler lika mycket som han blinkar åt oss – åttiotalsmetall kommer aldrig tas på allvar, lika lite som tyskar, finsk schlager eller, tja, Jack Black.

Hemska tanke, förresten.