Det är alla hjärtans dag, solen skiner och det är fyra plusgrader. Jag är utsövd efter att ha hållit mig hemma från krogen och har ätit lunch och druckit en kopp nybryggt kaffe. Allt är dock inte väl. Manchester United leder fotbollen på TV och jag brottas med en textanalys av Moderaternas samtliga partiprogram från 1978 och framåt exempelvis. Att associera båda sidorna med samma känsla är som att blanda mjölk och apelsinjuice; det funkar liksom inte. I mina lurar finns My Dying Brides senaste verk, ett verk som passar båda sidorna av verkligheten.

Å ena sidan är ”Songs of Darkness Words of Light” en otroligt vacker skapelse. Sävligt för den mig framåt med tårdrypande melodier, guppande som på ett hav av välmående. Skulle gitarrer kunna gråta skulle det låta så här, det är jag fullt övertygad om.

Å andra sidan finns en mörk sida av musiken, som en fyr i detta välmåendets hav som låter mig veta att allt minsann inte är så jävla vackert. Som håller mig kvar i verkligheten, där Manchester United leder fotbollen och Moderaterna lockar nästan en fjärdedel av väljarkåren var fjärde år. Shaun Taylor-Steels dubbeltrampande och tunga trummor, kombinerat med Aaron Stainthorpes väsande growls, som dyker upp då och då, ruskar tag i mig.

”Songs of Darkness Words of Light” är de svårmodiga britternas åttonde studioalbum sedan starten 1990. Lyssnare som inte är så vana vid bandets musik säger troligen att det inte hänt så mycket på de år som förflutit sedan debuten ”As the Flower Withers” släpptes 1992. Konservativa britter helt enkelt. Då de övriga band som också tillhörde goth/doomens treenighet, Anathema och Paradise Lost, har utvecklats från vad som var deras kännetecken för sisådär tio år sedan, kör My Dying Bride i mångt och mycket på i samma hjulspår. Och varför ändra ett vinnande koncept egentligen?

My Dying Bride har förvisso testat sina vingar utanför sin välbekanta musikaliska skrud. Experimentella ”34.788%… Complete” togs emot med väldigt blandade känslor och bevisade väl snarast för bandet var de hör hemma, även om skivan har sina höjdpunkter den också.

Jag tillhör nog den skaran som anser att det inte hänt så mycket sedan 1992. Mina tidigare bekantskaper med bandet sträcker sig till 1993 års ”Turn Loose The Swans” och sporadiska möten på skivorna ”34.788%… Complete”, ”The Light at the End of the World” och ”Like Gods of the Sun”. Icke desto mindre har jag oftast gillat vad jag har hört och att de dyker upp så pass sällan i skivhyllan är rätt märkligt och bör åtgärdas å det snaraste faktiskt.

”Songs of Darkness Words of Light” är som sagt en sävlig historia. Låtarna är långa och några glada upptempolåtar står inte att finna. Tunga, vackra, melodiska riff och melodier som nästan uteslutande är av mollkaraktär. Aaron Stainthorpe ömsom pratar, ömsom sjunger nästan plågat och ömsom väser ut texterna. Kanske skulle man kunna anklaga bandet för att vara tråkiga för det inte händer så mycket, men jag tycker det är synd. My Dying Brides musik kräver sin tid och den som tar sig den blir rikligt belönad. De små nyanserna dyker upp, det plinkande och ensamma pianot i avslutande ”A Doomed Lover” till exempel, mest för att det just nu dök upp i lurarna, eller den effektfulla och smått sakrala orgeln som fyller ut i inledande ”The Wreckage of My Flesh”.

En skiva som inte direkt lämpar sig för förfestens galej, men däremot är ack så rätt på efterfesten eller, kanske framför allt, på bakfyllan dagen efter.