Diskussion kring köksbord om C.Aarmé:
- Det låter ju precis som Bad Brains.
- Det är ju exakt som tidiga Teddybears.

Kort och välformulerat svar: Dra åt helvete, gubbjävlar.

C.Aarmé ger mig glädje i enkla känslor. Jag skulle vilja hävda att de spelar dum musik. Men inte korkad. Valt dum. Kanske är primitiv ett bättre ord, men det beskriver inte riktigt det jag menar. Dum för allt som 'skiter i' står för.

Jag lyssnar på deras debut och skiter fullständigt i om Teddybears lät så här. Jag väljer att inte ens fundera på det. Jag har lyssnat på Teddybears tidiga skivor och aldrig gillat dem. Kanske för att de inte var rätt för mig då, men det spelar faktiskt ingen som helst roll. C.Aarmé sitter perfekt nu. Att Bad Brains lät så här spelar inte heller någon roll. Eller att Ian MacKaye lät precis lika slyngelaktig i Minor Threat som Jessie Garon gör i C.Aarmé.

Jag charmas fullständigt av deras totala avsaknad av respekt. Deras sträckta mittenfinger. Det som gör att de provocerar bara för att de tycker det är fränt och roligt. Otroligt töntigt, men ack så skönt.

Dessutom har de växt musikaliskt sen sitt demostadium. Ynkligheten som gjorde att de första singlarna inte riktigt höll är bortblåst. Per Stålberg (Division of Laura Lee) och Don Alstherberg (Sparks of Seven) har tvingat fram ett mycket bättre trumljud från Boatman och fått den misslyckade Las Vegas-gangstern Johnny Olas gitarr att låta som att den snart kommer kastas ut ur högtalaren. Energin från demoinspelningarna finns kvar, men varje del har givits mer kraft.

Ta till exempel ”Worst Part” som bara var bra på ”The Gag”, nu är den en suverän avslutning på skivan som ringer i öronen genom de två låtar som egentligen avslutar skivan.

Och inledningen på skivan fenomenal. När Jessie uttalar första ordet i ”Gasmask”, som var min favoritlåt på ”The Gag”, låter det verkligen som något är på väg att gå sönder och jag älskar det. Och sen spränger de en uppdaterad och ljudförbättrad version av deras bästa låt ”Tu Puta Mi Casa”. Kaptens dallrande bas bakom gitarriffen riktar sin sprängverkan mot mitt bröst och exploderar in i mitt hjärta.

Jag skulle kunna rensa låtlistan här och där för att effektivisera och ytterligare koncentrera explosionen. Men att hävda att 25 minuter är för långt, det är att ta i.