Med bra blås kommer man långt. Ta Clay Allison från Linköping. Ett band som gör ganska ordinär vemodsfärgad pop av klassiskt svenskt märke. Låt vara att bandets låtar höjer sig något över mängden, men det är blåset som gör skillnaden.

För med en trombon som hanteras med känsla skapas magi. Fred Wesley. Nils Landgren. Viktor Brobacke. Kanske inte namn som spontant får dig att tänka på kritvit pop sprungen ur Linköping. Men den gemensamma nämnaren finns där. I ett glänsande instrument med anor från 1400-talet. Med en dragmekanism som ger instrumentet en fullständig kromatisk skala. Med det utomkroppsligt välsmakande alternativnamnet dragbasun.

Ett instrument som Niklas Larsson i Clay Allison hanterar med känsla. På ett sätt som fått den här skivan att snurra varv efter varv i mina spelare de senaste veckorna.

Men, inte bara därför. Det ska tas till protokollet att bandet har en samling starka låtar med sig. De ångar på som ett välpolerat Isolation Years genom den här skivan. Gitarrerna är ibland tunnare än en spetsgardin och ibland betydligt vassare. Orgeln fyller ut och ger låtarna fart framåt. I baksätet sitter basisten och trummisen och trycker på framåt. Med energi. Med intensitet.

De hämtar kraft från ett gäng komponenter som känns igen från andra band som gjort mer eller mindre djupa avtryck i den svenska pophistorien. Det finns något oerhört traditionellt över den här skivan. Vemodet. Sättet det gestaltas i låtar som ändå inte känns särskilt ledsamma. Helheten är tajt, homogen och tämligen svängig. Det är genomarbetat och genomtänkt, men aldrig tråkigt.

Låtar som ”On the take”, ”Aftermath”, ”Drive by” och ”Million dollar race” lyssnar jag gärna på om och om igen. För att inte tala om euforiska ”Good, clean” som du kanske redan hört på din radio. Där trombonen tar låten i överljudsfart rakt upp till pophimlen. Där ett tjockt polyfoniskt ljud skruvar sig runt trombonen som en frispark signerad Roberto Carlos. Där Clay Allison visar upp sig från sin allra bästa sida.

En sida som gör att jag gärna fortsätter lyssna på Clay Allison, och samtidigt inser att trombonen är en av populärkulturens allra mest underskattade framgångsfaktorer. Även i detta kritvita sammanhang.

Vemodspop från Östergötland. Med trombon. En av vinterns positiva överraskningar.