dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Cyndi Lauper: At Last
At Last (CD) Cyndi Lauper
2003
Epic/Sony
7/10

Cyndi som cykelpumpande hemmafru

Lyssna

Sök efter skivan

Hon gjorde sprallhits på åttiotalet. Hon hade tokiga kläder och ett skrynkligt flin. Hon var inte riktigt vacker och inte riktigt ful. Hon har aldrig haft en stor röst, men hennes begåvning är större än jag fattat förrän slumpen gör att jag hör genom hela hennes nya skiva från pärm till pärm. Det är en snor-knottrig januari-dag och jag har just knådat mig fram flera timmar på cykel bland rabies-galna taxi-chaffissar och stora kanande jordgubbsfärgade bussar genom Stockholms innerstad. Jag överlevde märkligt nog, men hör fortfarande den gallskrikande rösten från den skalbaggminimala satkärringen som än en gång formulerade ett omtänksamt ”Se dig för din, stora drummel!”

Så har jag hämtat andan och lagt mig som ett fällt lagförslag om förbud mot negerbollar. Jag är utsträckt som en tvärgata över sängen (som inte är av märket Hästens). Jag hittar cd-skivan bredvid sängen och ser Cyndis profil. Hon ser faktiskt ut som en sakral och nobel häst – eller som Susanne Ljung ungefär. Fast dyrbart stylad och med Manhattan by Moonlight i bakgrunden. Det är nåt med bilden av den supersvala kvinnan i aftonklänning som hugger tag. Bilden kunde ha varit tagen på sextiotalet. Den smakar jazz-ålder och den tidsålder då man fortfarande kunde tillbringa dagar på dom stora ångbåtarna som korsade Atlanten. Cyndi Lauper är cerebralt smal här. Som ett cigarettmunstycke. Detta är drömmen om kristallinisk kvinnlig fägring. Den dröm som inte längre kan formuleras av män om dom inte vill bli utmålade som fläskbiffar med grottmanna-ideal och fetthjärna.

När musiken fyller mig och rummet långsamt, långsamt blir jag först oroad. Hon halvträffar några toner. Låter snudd på packad. Hon verkar omtöcknad och svajig. Sen kommer ett pärlband av kända melodier som är hämtade från schlager-världens alla hörn. Lite jazzdängor. Lite pop. Lite musical-kändisar.

Efter ett par sånger ser jag som i en feberdröm bilden av den kosmiska hemmafrun framför mig. Den där kvinnobilden som fanns i alla annonser – en vacker fotomodell som står och gnider på nån dyrbar vitvara – ett kylskåp, en frysbox, en spis eller en microugn – fast vid microns inmarsch hade hemmafrun stupat, nedlagts och utrotas som villebråd. Nu tänker jag mig en överbliven Alien-hemmafru som störtskön och ultramagiskt fräsch gömt sig längst inne i det stora Städskåpet i Skyn och där hittat en stor uppsättning av dom där blank- och putsmedlen hon gjort reklam för. Hon har sedan i ett märkligt infall och kanske anfrätt av hunger hällt i sig tre, fyra flaskor och efter den grundningen fortsatt knapra i sig av den kvinnliga kemikalie-uppsättningen. Hon har knaprat läppstift och sköljt ned med nagellack och hon har låtit skokrämens oljiga pasta rinna ner genom matstrupen. Och SÅ – fullständigt kemikalie-påtänd av hemmafru-produkter har hon öppnat sin rödglansiga mun och först lite tvekande – som vårbäcken just när porlandet prövar dikesrenens skrovelväggar – börjat nynna – för sedan brista ut i en lång hyllning till den Himmelska Hemmafruns Dagrömmar.

Cyndi sjunger med en röst som låter som den kom ur en cykelpump. Liten och oskyddad pumpar den på. På skivan finns starka och samtidigt diskreta arrangemang av Steve Gabouri. Det har en helande och sköljande, renspolande inverkan att lyssna genom ”At Last”. Standardlåtarna är utsuddade och dämpade till skuggballader, spökvisor. Samtidigt som Cyndis mini-röst gör små underverk genom att dramatisera och bli hängande yr i vokal-mössan på punkt efter punkt. Så här gör man om man helt diskret vill möblera om en schablon-värld. Många är dom pop-artister som i tider av vikande försäljning satsat på att sjunga in standards. Linda Ronstadt, Carly Simon, Harry Nilson – den listan är längre än kön utanför Spy Bar. Cyndis variant är det mest förvånande och det klart mest sofistikerade. Hennes svarta handskar (dom räcker upp över armbågarna) när hon gör en diva-artat magnifik hälsning mot Frihetsgudinnan tvärs över vattnet (på cd-konvolutet) ger sig skivans grundstämning. Halleluja! Frihet åt sångerna. Spräng schablon-dörrar och fönster. En hel skiva mjuk musik som är mycket mer vild än tam. Stora triumfer kräver känsliga öron för att upptäckas. Och tid. Utmana din rock-och-brak-gnissel-spank-knall -fixering och lyssna till läppstifts-limousinernas Soundtrack. Det finns fyrverkeri-sprall i två låtar förresten. Men inga roliga brallor inom hörhåll nånstans. Grund-adjektivet jag söker är förstås: SKITSNYGGT. Och det låter tvåtusental om hela sång-kopplet. Ingen Retro-svamp i sikte.

Kjell Alinge

Publicerad: 2004-01-28 00:00 / Uppdaterad: 2004-01-28 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #2417

18 kommentarer

Dimman lyssnar på e-type och råkar svälja sin tunga. Det borde du också göra.

Dimman Oregistrerad 2004-01-28 00:01
 

som vanligt lysande text av alinge. ska lyssna om jag kommer över skivan. hade jag aldrig övervägt annars.

p Oregistrerad 2004-01-28 00:10
 

Den här skivan var bland det absolut sämsta jag hörde förra året. Jag mår nästan illa av att höra henne försöka sig på ”La vie en rose”. Horribla covers helt enkelt. Hon som var en av mina största idoler när jag var yngre.

Mysen Oregistrerad 2004-01-28 00:11
 

Tema metaforer, tydligen. Kanske lite överdrivet, men en del av dem var kul. Vet inte vad jag ska tycka om skivan, dock.

idoru Oregistrerad 2004-01-28 00:56
 

fortsättning metaforer.

tyckte själv att de var helt ovidkommande. tycker inte att Kjells vardag har något att göra med skivan. alls. skriv dagbok istället, gubbe.

schamash Oregistrerad 2004-01-28 09:33
 

förtjust i bindestreck?

johan Oregistrerad 2004-01-28 10:29
 

pleeeeeaZe, skippa bindestrecken, texten blir ju oläslig…

adde Oregistrerad 2004-01-28 11:05
 

men va fan?? får vilken skit som helst bra betyg hät nu? så jävulst jävla sämst! Aaaarrgg

oves son Oregistrerad 2004-01-28 11:26
 

hej-hej, jag heter kjell-alinge och jag jätte-gillar binde-streck! annars sär-skriver jag ba-ra!

binde-strecket Oregistrerad 2004-01-28 11:39
 

Minns knappt senaste gången en intressant skiva recenserades här…….

Skärpning Oregistrerad 2004-01-28 13:12
 

Herregud, vilken träig och trälig recension.. nickade av flera gånger.

Tholik Oregistrerad 2004-01-28 13:15
 

… gääsp, vilka krystade och dåliga metaforer. Dagens skiva-skribenterna måste lära sig spänna av och inte försöka vara så happening och coola hela tiden!

Zzzzzz.... Oregistrerad 2004-01-28 15:08
 

detta var inte så farligt.Jag är glad bara jag slipper den där tönten som skryter om sig skivsamling :)

Cynd om Syndi Oregistrerad 2004-01-28 15:43
 

tjusig text. men tror ändå inte att skivan är något.

alf Oregistrerad 2004-01-28 19:21
 

Får man undra varför recensenten väljer att utnyttja bindestrecket så flitigt?

Är det hippt att sträva efter att inte skriva korrekt svenska?

Jag tycker nog att det ser väldigt löjligt ut bara…

frågvis Oregistrerad 2004-01-28 22:06
 

sluta gnälla om mängden metaforer. gillar ni inte alinge har ni inte fattat. your loss.

p Oregistrerad 2004-01-28 23:26
 

Alla kommentarer är välkomna. Somliga verkar förstås mest här för att hojta till på måfå. Har inte skrivit här så länge. Hittills har jag valt skivor jag gissar skulle ha gått alla förbi. Jag har inte ambitionen att göra nån strikt genomgång av låt för låt. Det jag kan göra som recensent är framförallt att berätta hur skivan låter och det gör jag helst genom att berätta vilka bilder och associationer musiken ger. Frågan om språklig korrekthet verkar engagera . Det som får styra då är att det är ”tillåtet” att skriva språkligt inkorrekt , om man är fullt medveten om det. Alla bindestrecken fick ni på köpet. Vissa ord blir snudd på oläsliga om man inte avdelar. Texten på sajten är rena myrskriften och rätt svårläst. Så jag tar mig friheten att skriva sånt som läppstifts-limousiner. Trots att några sådana inte finns uppfunna. Men den nyfikne kanske får en bild i bakhuvudet genom ordkombinationen. Och bindestrecket gör det eländigt långa ordet mer läsligt. Skivan är båda ovanlig och märkligt välgjord. Fördomarna kom ju som brev på posten också. Fördom = lika med döma före, innan man hört. Jag är i grunden tveksam till allt recenserande. Därför är jag nyfiken på vilka skivor ni som läser inne på Dagens Skiva saknar mest. Vilken kategori? Osv? Många besökare verkar främst vilja se sina redan färdiga åsikter formulerade en gång till. Det gör att jag nog kommer att göra dom besökarna besvikna gång på gång. Men jag läser allt ni skriver med nyfikenhet även när ni daskar på med det grövsta. Write on! Kjell

Kjell Alinge Oregistrerad 2004-01-29 01:51
 

kul att c.lauper recenseras.

att hon har en gudabenådad röst är ingen hemlighet. däremot gör hon dåliga val.

hon borde ju göra något som bränner och tar tag i en. Hennes cover (ej på nya skivan) ”the world is a stone” är ju t.e.x. vanvettigt bra.

Och här på skivan finns en del guldkorn, men vissa standards får inte ens hem hästarna till stallet…

Go Kjell!

regon Oregistrerad 2004-01-30 11:44
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig