A: ”Deliríum Còrdia” är svår att ta till sig och lös i formen. Ett långt stycke av drömska, lite uttråkande sekvenser. Innehållet är för utdraget för att riktigt sitta ihop med sig själv och upplägget känns mer sökt och konstlat, än nytänkande och lyckat.

B: ”Deliríum Còrdia” är en fantastisk historia utan ord. En lång text utan text. Ett fåtal filmiska scener fungerar som instick i sagan där ramberättelsen fylls ut och tydliggörs. Starka bilder målas upp och underhålls av styckena som följer. Tidsspannet som går upphör att vara relevant som mätinstrument för den faktiska tiden som förfluter. Det låter som tankar som dras ut och studeras i detalj.

C: Mike Patton är en galen jävel som aldrig slutar att vara intressant. Var han än sätter ner sin musikaliska förmåga i en inspelning blir resultatet värt att lyssna på. Om det så är en fantastisk ep längst fram i ytterkanten av den hårda musikens utveckling tillsammans med Dillinger Escape Plan, galet avig musik i Mr. Bungle, crooner-sång med Jennifer Charles och Dan the Automator i ”Lovage” eller bara jävligt bra rock med Tomahawk. Faith No More var pisset som runnit nedför Pattons ansikte på scen om man jämför med det han åstadkommit sen dess.

D: ”Fantômas.”
”What did you say?”
”I said: Fantômas.”
”And what does that mean?”
”Nothing … Everything!”
”But what is it?”
”No one … and yet, yes, it is someone!”
”And what does this someone do?”
”Spreads terror!”
(Öppningsraderna från den amerikanska översättningen av den första boken om ”Fantômas.”)

Inga låtar, bara ljud. Oljud, elektriska impulser, körer satta till drönande elektronik. Ibland får mer traditionella instrument som piano och gitarr ta över för att driva en passage som i sin struktur påminner om låtar. Det är en skiva som gjord för hörlurar och sköna fåtöljer eller promenader på mörka kalla gator.

Det tråkiga med ”Deliríum Còrdia” är att plattan faktiskt består av ganska många låtar som inte tillåts vara just låtar på grund av skivans form. De har valt att göra hela skivan till ett enda spår på 1 timme, 8 minuter och 45 sekunder. Det gör skivan svårpenetrerad och lite klumpig i sin form.

Sällan eller aldrig har skulle det vara mer meningslöst att förhandslyssna på en skiva, som i fallet med ”Deliríum Còrdia”. Du skulle kunna lyssna på fem-minuters-stycken på olika delar av skivan utan att alls komma fram till hur resten av skivan låter. 27 minuter in i ”Deliríum Còrdia” kommer en av stunderna som gör hela upplevelsen värd att genomleva. Patton använder sin röst som slagverk och gör en duett med Lombardos hackande trummor för en och en halv minut. Det finns några stunder till som är helt fantastiska, men de är svåra att hitta tillbaka till. Varje gång jag känner för att lyssna har jag inte tid att lyssna igenom en timmes musik för att jag efter en sisådär 45 minuter gillar ett kort parti. Men samtidigt är svårtillgängligheten en del av skivans charm. Varför göra något enkelt när man kan göra något svårt?