När Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm skulle regissera Marius von Meyenburgs pjäs ”Det Kalla Barnet” på Dramatens Lilla scen sade han på presskonferensen att hans uppgift var att föra in den tyska humorn i Sverige.

Som om vi inte redan fått nog av den.

Tysk humor stavas Running Wild, tysk humor stavas Stefan Raab (”Wadde Hadde Dudde Da”!) och själva punchlinen i det stora tyska skämtet stavas Happy Hardcore.

Frank Popp Ensemble spelar northern soul – från Tyskland.

Det är inget att skratta åt.

Faktum är att Frank Popp Ensemble gör kattlik stompsoul som – då den kanske inte bågnar av nytänkande – framkallar spasmer i bäckenparti och knäveck på den mest stelbensopererade av whiteys.

Efter 2003 års mässingsinfluensa kan det tyckas att ännu ett band med saxofon och trombon i sättningen känns lika välbehövligt som en arbetslös tysk 1932.

Men.

Frank Popp Ensemble får dig att dansa.

Frank Popp Ensemble får dig att må bra, får dig att glömma tanken på amorteringar, annalkande svärföräldrar och att du måste betala en straffavgift på 2700 kronor eftersom du saknar bilförsäkring.

Tillsammans med Manchester-bördiga Sam Leigh-Brown – som hade varit garanterad en plats i The Fascinations då det begav sig – tråcklar man samman ett lapptäcke av northern soul (fantastiska ”Hip Teens Don't Wear Blue Jeans”), boppig rockabilly (”Hurry Up!”) och högspänningsfunk (”High Voltage”) och att kalla ”Ride On” för ett öppet kärleksbrev från Frank Popp till hela sextiotalet är ingen överdrift.

Anledningen att det fungerar är att den teoretiska korrektheten hela tiden tangeras av kärleken till musiken. Frank Popps skaparglädje och ömhetskänslor överförs på ”Ride On” effektivare än herpes på ett skivbolagsshowcase.

Han posar med sin Lambretta, han har säkerligen Okeh-stickers på sina backspeglar och gamla flyers från Golden Torch inom glas och ram och hans byxor klarar vilket högvatten som helst.

Det är roligt, fantastiskt roligt, men det är inget att skratta åt.

Alls.