När Petter dök upp på musikscenen fick han självklart frågan varför han rappade på svenska. Svaret blev kort och gott att han tyckte att han var kass på engelska.

En självinsikt som fler svenska rappare kanske borde ta till sig.

En av dem som däremot inte alls behöver skämmas för sin engelska är Akem, bland sina vänner mer känd som Anders Moberg. På förra årets egensläppta Golden Lobster imponerade han stort och det var inte bara engelskan eller rimmandet som imponerade. Nej, det som var mest imponerande var hur helgjutna alla delarna var. Hur väl de passade samman med varandra. Parallellerna till DJ Premier var varken långsökta eller oförtjänta. Tvärtom, Akem lyckades få till ett sväng som hörts på få svenska hiphop-album.

Redan då var det snack om att Akems nästa skiva skulle bli helt på svenska och det första smakprovet blev Draaa, gästad av ingen mindre än Promoe. Ett smakprov som inte riktigt övertygade mig.

Det gäller faktiskt även Autodidakt.

Likt Looptroop måste jag faktiskt säga att jag gillar Akem bättre på engelska. Jag vet inte riktigt varför, men hans röst rullar på i ett läge som jag faktiskt föredrar. Är det något Akem visar, på både Golden Lobster och Autodidakt, är att språkhoppandet inte är något problem. Oavsett språk är skivbranschen det som oftast passerar förbi kikarsiktet, oavsett språk har Akem inget problem att finna orden. Och jodå, värdekedjan dyker även denna gång upp i det som kanske är skivans bästa spår.

Men min andra och större invändning är musiken. Det svänger inte riktigt lika bra den här gången. Faktum är att Autodidakt känns lite, tja, tunn jämfört med Golden Lobster. Det dunkar aldrig på med lika mycket självklar tyngd. Lite ironiskt är det faktiskt den studsande baskaggen och den tunga basen i Draaa som utmanar mina högtalare mest.

Trots gäster som Promoe, Organism 12 och Scoob Rock lämnar Autodidakt tyvärr inget djupare avtryck.

Vare sig nästa skiva blir på svenska eller engelska hoppas jag att Akem nästa gång släpper rytmerna loss lite mer nästa gång.