Under förra året, eller egentligen redan under 2002, upptäckte jag drum'n'bass igen. Mycket tack vare den nya, melodiösa d'n'b som fick ett uppsving genom skivbolaget Soul:r och artister som London Elektricity (som passande nog kallar sin musik ”Fast soul music”).

Och just London Elektricity gjorde det smått omöjliga: de lyckades få till en d'n'b-fullängdare som jag faktiskt kunde lyssna på från början till slut med ”Billion Dollar Gravy”. Det var ett tag sedan det hände senast. Det var faktiskt snudd på att jag undrade om jag bara inte gett de d'n'b-fullängdare jag hört senaste åren tillräckligt mycket chans. Att det kanske vara dags att gå tillbaka och återupptäcka.

Sedan landar ”Fashion Victim” och jag minns med ens de flesta av mina invändningar mot d'n'b i albumform.

Det håller inte särskilt väl i längden. Åtminstone inte från en och samma artist.

”Fasion Victim” är en rätt mörk historia. Mullrande halvtaktsbasgångar, rostkantiga ljud och smattrande trummor. Instrumentalt rakt igenom. Men det som saknas för att mitt intresse ska hållas uppe är dynamiken. Den mellan hårda rytmer och varma melodier.

Fast ”Fasion Victim” är inte ett renodlat d'n'b-album, här finns också stora delar big beat, fast i mer sönderhackat och smutsigt skick än vad till exempel Fatboy Slim dansar ihop. Med tanke på att inte heller big beat är en genre som lämpar sig särskilt väl i albumform, så… ja.

Men det finns ljuspunkter även här. Som när Larvae istället gör långsam electronica (utan att för den delen bli mindre kantig) i ”Philistine” – ett möte mellan Massive Attacks ”Five Man Army” och Aphex Twins mindre hysteriska stunder. Eller ”Crazyeye” med sin knastervassa dancehall-d'n'b (inte långt ifrån ren jungle), insvept i ljudbilden från ett järnverk.

Börjar jag sedan plocka ut enskilda spår bland de övriga funkar musiken absolut. Men det är inget som lämnar något större avtryck hos mig. Framförallt inte när låtarna läggs på rad efter varandra.