Jag har en längre tid funderat på vart alla gitarrsolon tagit vägen. Med stor glädje minns jag mina luftgitarrsutsvävningar till låtar som ”Detroit Rock City”, ”Sultans of Swing” eller valfri Accept-låt. Gitarrsolot för idag en ganska tynande tillvaro eller har jag gått och blivit döv. Alternativt kikar jag på fel ställe.

Ödet tenderar med jämna mellanrum att spela ett spratt och jag var ganska övertygad om att det var ett sådant tillfälle när det damp ner en Dream Theater-skiva i postboxen. Med ett leende mindes jag mina funderingar över gitarrsolot, men det var kanske inte något sånt här jag hade saknat.

Nåja, skivan blev liggande i någon skivhög. Dream Theater har aldrig varit min grej, jag tyckte verkligen inte att jag hade tillräckligt med kött på benen för att skriva om den här skivan och jag glömde närapå bort den. Tills jag började läsa recensioner av den. Några recensenter i initierad metalpress firade julafton två gånger medan de flesta sågade den och mer eller mindre fokuserade på vilka olika märken det är på instrumenten som de använder. De flesta var standardsågningar i stil med ”musikermusik” eller ”gitarronani”. Sågningar som skulle kunna skrivas utan att ens lyssna på skivan egentligen. Bekräftande av fördomar kort och gott. Så jag bestämde mig för att vara den goda recensenten och ge skivan en chans i alla fall, kött på benen eller inte.

Kanske gjorde mina egna fördomar efter att ha läst sågningarna av skivan att jag förväntade mig värsta fusionskivan och blev positivt överraskad istället. Kanske är Dream Theater inte så dåliga som de flesta säger. Framförallt är det hårdare än jag hade förväntat mig och mindre gitarronani.

Dream Theater står med båda fötterna stadigt placerade i klassisk progressiv metal. De personifierar progressiv metal. Att datera den till 1980-talet är lätt, men inte så kul tyvärr. Pretentionerna är skyhöga och av de sju låtarna når alla, bortsett från två stycken varav den ena kan ses som ett intro eller en del av en annan låt, över tiominutersstrecket. Att avvika från fyrafjärdedelstakt är mer regel än undantag. Den melodiska hårdrocken påminner, bortsett från taktbytena, lite om de längre epos som Helloween tog sig an på ”Keeper of the Seven Keys”-plattorna.

”Train of Thought” är en mörk skapelse. Konvolutet och bookleten, med sina snygga expressionistiska bildkompositioner, är svartvita och texterna andas inte direkt sprudlande glädje och lycka. Ljudmässigt hör jag så väl Metallica som Drain, speciellt när det används stämsång som på inledande ”As I Am”. Sången är lite väl gäll för min del, och när James LaBrie drar sig åt de högre tonlägena och låter snarlik Michael Kiske, fast på en dålig dag, vill jag nästan trycka på stopp. Eller handlar det omdömet snarare om mina egna nostalgiska minnen av Kiske, vad vet jag. Helt hundra är det inte i alla fall.

Det svåra med plattan är de intrikata taktbytena (det går inte att dansa till direkt) i kombination med elgitarrsjazzen. Utsvävande gitarrsolon bör hållas kort, men dyker upp lite väl ofta och ibland tänker jag på ”Duelling Banjos”. John Petrucci skulle i mitt tycke också må bäst av att ackompanjeras av en gitarrist till, då ljudet blir lite tunt när det bara ligger en bas i bakgrunden. Att fylla ut musiken med keyboard eller piano kan också vara snyggt, men bör göras med måtta.

Ändå är det mindre solon än vad jag hade räknat med och det, i kombination med att skivan är så pass mörk och musikernas höga tekniska förmåga, tilltalar mig. Trummisen Mike Portnoys utspel på några av låtarna får mig att tänka på trummorna på Mörk Grynings ”Our Urn”. Och det är riktigt snyggt.

”Train of Thought” är inte direkt dålig, men inte så speciellt bra heller. Trots några riktigt schyssta riff, snygga arrangemang och briljant genomförande, med framförallt snygga taktbyten, blir det lite för stelt och i det närmaste matematiskt uträknade låtar. Skivan saknar liv och är inte speciellt ”organisk”. De få gånger LaBrie skriker är också sköna avbrott i den gälla sången och skulle behöva dyka upp oftare.

Rent krasst behöver jag fler höjdpunkter för att jag ska klara nästan sjuttio minuter musik utan att bli uttråkad och leta efter ”skip”-knappen och tyvärr ger skivan mig inte det. När jag vill lyssna på progressiva tongångar kommer det bli Opeth, Mörk Gryning och Green Carnation även i fortsättningen.