Häromdagen var jag på studiebesök. I hårdrockslandet. Det var ett smutsigt jobb men någon var tvungen att göra det. Som tur var blev jag insläppt i hårdrockslandet och det var inte ett helt otrevligt land. Invånarna bar någon slags nationaldräkt bestående av läderbyxor, gärna med snörning, t-shirtar med skräckinjagande motiv och asasmycken. Allt ackompanjerat av långt svartfärgat hår. En vanlig kommunikationsform verkar vara att kraftigt skaka huvudet i takt till musik och samstämmigt sträcka upp två fingrar i luften. Jag blev även bjuden på nationaldrycken absint och sen minns jag inget mer. Poängen är att det finns dålig hårdrock. På samma sätt som det finns dålig garagerock, dålig country, dålig techno och framför allt dåliga dansband (eh…i motsats till bra dansband). Alla musikgenrer har sina avskum men finns det någonstans någon riktig askass bossanova? Om någon har kännedom om någon sådan får ni gladeligen upplysa mig om den.

Jag har en vision om att bossanova kan lösa världsproblem och sjukvårdskriser. Och jag tror inte alls att det är en överdrift. Släng på lite bossa på en fredsförhandling eller i en sjukhuskorridor och många problem skulle lösa sig själva. Det skulle till och med kunna vara receptbelagt, kom in med svår migrän och kom hem med en packe bossaskivor. Motbevisa mig om jag har fel men jag tror det finns grym, bra och mindre bra bossanova. Jazzinho tillhör nog den senare kategorin. Sedan är den frågan om hon gör renodlad bossanova, ”söt liten jazz” lyder den fria översättningen av titeln. Man kan kalla det nu-jazz om man känner för det. Hur som helst använder hon sina bossarötter väl, det är allra bäst när hon jazzar loss på portugisiska.

Den senaste tiden har jag spelat de första 20 sekunderna av ”Vertigo” om och om igen. Den inleds med en fantastisk pianoslinga som Robert Wells skulle klippa av sig sitt hår för att få lägga beslag på. Det finns några tillfällen på skivan som detta då det glimmar till som om man tittat i solen för länge (fast på ett bra sätt) fast inte tillräckligt många. Mycket av produktionen låter som om man lagt ett alldaglighetsfilter på, det hade mått bättre av att få låta mer skitigt, mer bossa. Det är synd för i bossalandet är alla välkomna.