Recension
- Love Affair (CD) Sophie Zelmani
- 2003
- Columbia/Sony
Same procedure
Lyssna
Externa länkar
- The Official
- Ja, vad säger man? Sophie Zelmani helt enkelt.
- Anton Corbijn
- Det är en del stora namn som har fotograferats av Corbijn.
- Sveriges Television
- Om traditioner. Eftersom tv idag är en del i vårt traditionsskapande. Nota bene: SVT2 onsdag 31 december 19.45: Grevinnan och betjänten
Imorgon är det nyårsafton.
Same procedure as last year. Kanske en trevlig middag. ”Grevinnan och betjänten” på tv innan tolvslaget. Champagne och fyrverkerier. Det är i alla fall en bild. Ni har säkert andra traditioner som ni försöker hålla. Eller bryta.
Traditioner handlar väl just om att hållas eller att brytas. Att ständigt känna igen sig och att inte förvänta sig någon förnyelse eller att prova nya saker. Att som AC/DC i flera år framgångsrik mala på enligt samma recept. Eller att likt Radiohead eller Strokes ha krav på sig att ständigt hitta nya vägar och att förnya sitt sound för att inte bli inaktuella och tråkiga.
Sophie Zelmani har redan bestämt sig för hur hon ska låta. Det har hon vetat hela tiden. Vad hon har gjort sedan debuten för åtta år sedan är egentligen bara att rätta till detaljerna, för att skapa det perfekta albumet. Med sig på vägen har hon samma gäng som tidigare, med Lars Halapi i spetsen. Instrumenteringen och tempot skiftar lite nyans mellan låtar. Ibland låter det lite mer blues. Ibland lite mer country. Men över det hela ligger ständigt Sophies viskande röst. Lågmält och vackert.
När jag först lyssnar på ”Love Affair” slås jag av hur lite jag egentligen lyssnar på vad det är Sophie sjunger. Jag hör ord och fragment av meningar. Och på något sätt känns det som om det räcker. Hennes röst och produktionen är så starkt färgade av känsla att man nås av det direkt. Men om man ger sig djupare in i viskningarna så hittar man ännu ett lager inbäddat i orden. Ännu mer känsla.
Bäst känner man den med Sophies röst genom ett par stora inneslutande hörlurar. Pulsen sjunker automatiskt i min kropp. När ”September Tears” sprött inleder skivan känner jag praktiskt taget snön falla på mitt ansikte. Som de senaste av hennes skivor släpps också denna under årets mörkaste månader, kanske när vi som mest är i behov av känsla. Och som de senaste skivorna låter Sophie Zelmani precis som Sophie Zelmani. Jag skulle nog egentligen inte vilja att det var på något annat sätt. För trots det känns det aldrig tråkigt eller som repetitioner. Men hon håller på sin egen tradition.
Imorgon är det alltså nyårsafton.
Jag kan inte minnas när jag senast såg ”Grevinnan och betjänten”. Visste ni förresten att den nu går att köpa på DVD? Så att även vi som lyckas missa denna tradition varje år har en möjlighet att se den. I lugn och ro. Och hålla traditionen vid liv.
Somliga saker ska tydligen helst förbli som de alltid har varit. Det är något visst med att veta vad man får.
Publicerad: 2003-12-30 00:00 / Uppdaterad: 2003-12-30 00:00
26 kommentarer
en mycket vacker skiva, 8/10
#
härligt med fullständigt nyskapande artister som bryter ny mark där ingen varit förut; lågmält, sprött, naket – dvs. ett helt nytt revolutionerande musikaliskt uttryck.
#
En mycket dålig skiva. En mycket dålig artist. Ni kallar Dido slätstruken, detta är för fan värre! Kafé-pop.
#
Det här är så tråkigt att det håller mig vaken om nätterna
#
strokes nya skiva låter ju tamigfan i princip exakt likadant som is this it. dom försöker inte förnya soundet för 5 öre.
#
haha: Nej precis. Det var just därför jag tog dem som exempel. För att de fått kritik för att låta precis likadant som sitt förra album. En kopia istället för något nyskapande.
#
förklara då för mig varför det står såhär:
”Eller att likt Radiohead eller Strokes ha krav på sig att ständigt hitta nya vägar och att förnya sitt sound för att inte bli inaktuella och tråkiga.” Menar du att båda misslyckas?
#
Jag tycker Sanna verkar lite yr i nattmössan!
#
haha: Bara för att bägge har krav på sig så betyder väl inte det att de bägge misslyckas?
#
Skivan är oerhört vacker, kändes något slätstruken efter ett par lyssningar, men nu efter 20-25 roteringar i CD-spelaren växer den hela tiden och man upptäcker nya nyanser.
Bästa låten är Memories, bedårande vacker.
#
Varför detta tjat om nyskapande?
För mig är BRA musik viktigare.
Förresten, skönt att vi fick en recension som inte handlar om någon hiphop-nisse som spelas frekvent på NRG.
#
Nu är det väl snart dags att lägga ner det här radioskvalet och skriva nåt om någon av hiphopnissarna som spelas på NRG? Yo mo!
#
Vore inte Sophie gift så skulle hon ha chans på mig (!) /Hilly, 29 år.
#
Hilly raggar på allt som rör sig på dsc. Saknas flickvän?
#
avd. fittstimm?
#
stimmfitta?
#
När ska ni recensera Essex Green egentligen??
#
alltså, jag håller med haha – strokes passagen.
jag fattar inte…
men att strokes låter likadant HELA TIDEN handlar nog om att de inte kan bättre helt enkelt. sen att de är idioter nog att dista en mycket bra sångare två plattor i rad vittnar inte direkt om klarsyn.
#
Mycket bra recension..tycker i alla fall jag…
#
Johnny: även om sångaren är bra så är det inte idiotiskt att dista sången…var det idiotiskt att dista Jimi Hendrix?? nej, dist är en effekt som kan förgylla, vilket tydligt märks i låten 12:51, jäkligt snygg dist!! förstör den??
#
matte frisk—–>
25 lyssningar? tänk om alla skivor fick så mycket uppmärksamhet. då kanske all musik skulle vara bra.
citerat från feber, mer eller mindre.
#
Sitter hon och skiter på omslaget?
#
10-4 , that's a dump, a no 2, a turd.
roger, roger, Tord
#
”to know you” är så vacker så att man nästan gråter.
#
Hur orkar man kommentera detta. Meningslöst. Hatar böcker era nördar :D
#
tiden går…
#
Kommentera eller pinga (trackback).