I en intervju jag såg nyligen med Sophie för inte så länge sedan sa hon att hon, med rötterna i indiepopband, fått erkänna för sig själv att hon faktiskt gör disco.

Det lät bra i mina öron.

Förra albumet ”Read My Lips” bjöd nämligen på några riktigt trevliga discopoppärlor, främst ”Murder on the Dance Floor” och ”Music Gets the Best of Me”. Men kanske främst för att Sophie var den som sjöng på en av de bästa låtar som släppts det här århundradet: Spillers ”Groovejet (If This Ain't Love)”.

Och jodå. Visst var det disco som hördes från nya albumets första singel ”Mixed Up World”. Ladytron korsat med Stock Aitken Waterman (komplett med plastigt blås!). Förstås hur bra som helst.

Sedan blev det dags för albumet. Jodå, ”I Won't Change You” funkar fint. Den låter visserligen precis som Kylies ”Love at First Sight”, men det är en mindre detalj. ”Nowhere Without You” också, även om det förmodligen mest beror på att den låter precis som Johnny Hates Jazz ”Shattered Dreams”.

Och… ja, det var väl det.

Jag gillar i och för sig också verkligen avslutande balladen ”Hello, Hello” i sin lågmälda storslagenhet. Men disco är det inte. Och discon är överlag väldigt frånvarande på ”Shoot from the Hip”. Det blir mest rätt platt och tråkig pop med lite dansmusikelement inslängda här och där. Bara för att. Lite fyrfyra. En discobas. Handklapp.

Riktigt otäckt blir det när Sophie dessutom bestämmer sig för att rocka loss. Då blir det electropunkfunk av allra vidrigaste slag. På det hela taget är ”Shoot from the Hip” tyvärr en skiva du gör väldigt klokt i att undvika.

Jag måste nog ta mig ett snack med Sophie om hur hon egentligen definierar ”disco”.