Förlåt att jag envisas med att skriva så mycket om det gångna året i recensionerna just nu, men det går liksom inte att låta bli. Det är den tiden på året som redan konstaterats på flera håll. Det är listor överallt. Vem var bäst? Vem var bäst! Vi vet. Vi vet!

Jag gillar listor.

Funderar i kubik över det gångna året just nu.

Just idag skulle nog min topp fem se ut så här:

1. Moneybrother ”Blood Panic”
2. ”Ragga Ragga Ragga 2003″
3. Tony Allen ”Home Cooking”
4. ”Nobody Beats The Beats”
5. Outkast ”Speakerboxxx/The Love Below”

Av de där fem riskerar minst tre att strykas på grund av röstningsteknikaliteter när vi väl börjar stångas i januari. På plats två tronar en samling, sådana får tydligen aldrig vara med. Skivan på tredje släpptes redan 2002 (i Frankrike och England, att den fick distribution i Sverige först i år tas sannolikt ingen hänsyn till). Den fjärde är förmodligen inte ens släppt här i Sverige än (fast den finns ute i åtminstone Danmark, så då borde den ju räknas om trean inte gör det – eller?). Det där är en vetenskap för sig.

Plats två skulle då kunna fyllas av Vybz Kartel istället.

Den är nämligen precis det som gjorde ”Ragga Ragga Ragga 2003″ så outstanding på samlingsmarknaden i år (och för alla oss som inte orkar jaga singlar är det självklart att det är så man köper sin ragga). Det här är konsekvent ragga. Inga försök till crossover med r'n'b och hihopflörtar. Bara rakt upp och ner ragga. Påträngande, studsigt och minimalistiskt stenhårt. Precis som jag gillar den.

Jag har fastnat för Vybz påträngande och ibland nästa enerverande röst. Jag gillar hans lek med orden (även om jag inte är i närheten av att lyckas dechiffrera hans patois helt och fullt). Och det där med att han inte flörtar med hiphop är väl inte riktigt sant för i spår som ”Robbery” och ”Badman Nah” gör han sin allra bästa Busta Rhymes.

Det är också skönt att han håller skivan så hårt till sig själv. Förutom ett gästspel från Kardinal Offishall i ”Kartel & Kardinal” står bara Wayne Marshall på gästlistan (tre gånger).

Skivans riddims kommer mer eller mindre uteslutande från Donovan ”Vendetta” Bennett (13 av 18). Hans asketiskt elektroniska rytmer studsar fram så säkert och obönhörligt medryckande att Timbaland och Neptunes lär kunna hitta tillräcklig inspiration här för de kommande två åren.

Bäst på skivan är vansinniga klubbmonstret ”Tattoo”, ”Sweet to the Belly” där han rimmar på både Nelly och R Kelly, mötet med Kardinal och äh. Nästan allihop faktiskt.

Tills jag får höra Elephant Mans ”Good to Go” är det här årets ragga i albumform.