Mauro och Prince. De har alltid varit lite samma sak för mig.

Kanske inte musikaliskt. Då har både Eric Gadd och Kaah varit mer Prince. Men jag kommer nog alltid, någonstans i bakhuvudet vare sig jag vill eller inte, sortera in dem i samma fack: tjejartister.

När jag började lyssna på musik var Prince en artist man höll sig borta från. Det var bara tjejer som gillade Prince. Samma sak med Mauro. Jag gillade verkligen Ratata, men när Mauro gav sig ut på egen hand trillade han ner i samma fälla som Prince. Han gillades bara av en massa tjejer. Då får man faktiskt skylla sig själv.

Men det kanske jobbigaste med Prince och Mauro var att jag ju egentligen gillade dem. Jag spelade in ”Raspberry Beret”, ”I Wish U Heaven”, ”Girls & Boys” och ”Sign o the Times” från Tracks och lyssnade på dem lite i smyg. Fantastiska poplåtar, men bara när jag var själv. Det var samma sak med Mauro, även om jag kanske var lite mer sval här. ”Sarah” räckte liksom för att knäcka vem som helst, till och med dem som faktiskt ville gilla Mauro.

Det tog ett tag att komma bort från det där. Att kunna inse att både Prince och Mauro Scocco är några av sin generations bästa popsnickrare.

Hur mycket nostalgi som är inblandat vet jag inte, men ”Sarah” är verkligen hur bra som helst. Det tog mig som sagt bara några år att inse det.

När Mauro nu för andra gången samlar ihop sin solokarriär väljer han inte den vanliga hits-vägen, utan har istället plockat ut två skivor med egna favoriter. Fördelen med att äga sitt eget skivbolag, kan man tänka.

Resultatet har blivit en resa som spänner från Ratata fram till senaste skivan ”Beat Hotel”. När en artist själv väljer ut materialet till en samling är det inte helt oväntat de senaste årens material som får mest plats, men i Mauros fall gör det faktiskt inte särskilt mycket.

Där Ratata var syntpoppiga har Mauro själv dragit mer åt soulpop-hållet, men inte den plastiga variant som så ofta fyller eterutrymmet. Nej, hos Mauro finns det alltid något mer bakom de programmerade trummorna. Och jodå, det här är självklart ett helt objektivt faktum.

För när jag hör några av de fantastiska låtar som finns med på ”La dolce vita” inser jag igen varför jag ju alltid har gillat Mauro. Egentligen. Från ”Jackie” och ”Så länge vi har varann” (två av de bästa svenska låtar som gjorts), över soulpopen i ”Överallt” till de finstämnda ”Kärleken var här”, ”Som främlingar” och ”Tvärs över mitt hjärta”. Jag gillar också mötet med E.S.T. i mjukjazziga ”Bilder av dom vi var”. Och lite extra glad blir jag av att höra att house-numret ”Ingen vinner” fått vara med. Jodå, med ett sådant där riktigt härligt italienskt housepiano.

En samling kan alltid bli bättre. Det finns alltid låtar som man hellre hade lagt med, men när det är en hitsamling kan man köpa det. När det istället handlar om ett gäng låtar en artist själv valt ut för att sammanfatta sin egen karriär kan man ha ännu fler åsikter, men det spelar egentligen mindre roll. Jag fixar inte Ratata-låtarna ”Clarence” och ”Se på mig nu” (ja, överlag har jag alltid lite svårt när en soloartist tar med låtar från sin tidigare grupp på en samling, det känns onödigt med tanke på Ratata-samlingen ”Guld”). ”Till dom ensamma” är fortfarande för smetig för mig. Och Mauros egen inspelning av ”Himlen runt hörnet” funkar tyvärr inte alls.

Men Mauro är ju ändå Mauro. Och jag gillar Mauro. Jag gillar Mauros röst. Jag gillar Mauros naket banala texter. Jag gillar Mauros vemod.

Även när någon annan är i närheten.