1995. ”This Is How We Do It”. En golvvältare av rang. Åtta år och fem album senare möter jag Montell Jordan igen utan några större förväntningar.

Titeln är kittlande. ”Life After Def”. Spelar så klart framför allt på att han lämnat skivbolaget Def Soul och startat eget. Den säger samtidigt att han överkommit hinder och är redo att gå vidare.

Över huvud taget är skivan fylld av kommentarer till soulgenrens många stereotyper. Som att det krävs en stor rappare för att få en hit.

Montell är framför allt en sängkammarsoulens förkämpe. Han tävlar om en plats på samma arena som R Kelly. Han går i ett par spår i mästarens fotspår och fyller skorna riktigt väl. I ”Yes” drar han till och med in en hel gospelkör på typiskt Kellyskt manér.

Ibland blir det lite väl tamt och han landar någonstans i samma försiktiga spår som Eric Gadd harvat runt sedan ”On Display”. Jag tänker på låtar som ”Make Up Sex” och ”Bottom Line” till exempel. Tja, till och med första singeln ”Supa Star” drar åt det här hållet.

Riktigt bra blir det också i trippen till den smutsiga söderns Atlanta i studsigt bubbliga klubbriktade ”Aight” med Bonz som sidekick. Jag gillar också ”True” med stora trummor, fingerknäpp och mexikanska gitarrer. Och den där samplingen som jag inte klarar av att placera trots att jag vet att jag hört det åtskilliga gånger. Den kvinnliga rösten som bryter ner och wailar ”One love / One love / You're lucky if you have just one love”.

Trots en riktigt stark öppning med ”Aight”, ”True” och ”I'm Going Krazy (Straight Bananas)” håller Montell inte hela vägen. Han bjuder på en imponerande bredd och glider obehindrat mellan sängkammaren och klubben, men bränner till på allvar gör det bara i en handfull av spåren.