En akustisk gitarr. En dämpat trumkomp – gärna i countrytakt. En svängig bas. I kulissen låter ett dragspel. Ibland en mandolin eller ett munspel.

Längst fram står en ordvändare av rang. En rocktrubadur. I jeans och med lite trasiga kanter sjunger han om treans spårvagn, en pappa som är flygkapten eller fröken svår och hjärter dam.

Östergötland har fostrat Plura, Magnus Johansson och Lars Winnerbäck – några av de starkaste profilerna i den här genren.

Nu har de fått sällskap. Av Tobias Nilsson, som varken bott i Norrköping eller Linköping.

Denne 24-åring har efter år i Skåne, Dalarna och Värmland tagit sig till huvudstaden för att ge ut sin första skiva. ”Lara” heter den, och den är oväntat viktig.

Jag trodde nog att min kvot av skivor i den här genren var fylld. Men, det var den inte. Nu måste jag göra mer plats på hyllorna. Eftersom Tobias Nilsson är ett framtidsnamn.

Han är en begåvad låtskrivare och textförfattare. Han kommer nå ut till många personer med sina finstämda låtar.

Som ”Vi talade om sånt man redan vet” och ”Att falla” – två låtar som ni som gillar Winnerbäck inte vill missa. Eller titellåten ”Lara” och ”Liten gata, stor stad”, som för Pluras arv vidare.

Men gladast blir jag nog av ”Som dårar” och ”Längtar alltid dit” som fick mig att komma ihåg Magnus Johansson. Denne man som gjorde en fantastisk debutskiva för snart femton år sedan, med låtar som ”Pappa är en flygkapten, ”Till himlen” och ”Slaktarens dotter”.

Det här är musik jag känner igen. Som jag hört förut – i andra versioner, med andra ord. Lika pålitlig som E4 söderut. Lika svensk som en pyttipanna med vändstekt ägg på Nyköpingsbro – öppet dygnet runt.

Den här gången kommer de från Tobias Nilsson. Och plötsligt känns en genre uppfräschad igen.

För Tobias Nilsson är allt annat än en kopia. Han är en egen låtskrivare. Med egna historier att berätta. Även om hans låtar känns hur bekanta som helst.

Jag ser fram emot mer musik av Tobias Nilsson.