Ett av mina starkaste minnen av Rob Zombie är när han stod på ”Late Show” och gjorde ”Dragula”. David Letterman klev fram efter numret och klappade om Rob som han alltid gör och där stod han i en svart rymdkostym, med gråa och gröna rastaflätor och dimfärgade linser. Med såna bilder för ögonen går det ju inte annat än gilla Rob Zombie. The Boogie Man, The Devil Man, The Astro Creep. För honom är verkligen varje dag som Ministry-låten ”Every Day is Halloween”.

Men det började inte så. I mitten av 80-talet när White Zombie bildades kallade sig Robert Cummings för Rob Straker. De var då ett skrammelrockband på New Yorks punkscener och rörde sig i samma kretsar som Pussy Galore med Big Black och Butthole Surfers som förebilder. Tyvärr är inte den tiden alls representerad på ”Past, Present & Future”.

Men jag konstaterar tacksamt att historieskrivningen ändå får börja med första storbolagssläppet: ”La Sexorcisto: Devil Music, vol 1″, trots att det då fortfarande stod White Zombie på skivomslagen. Bandet hade då rekryterat Jay Noel Yuenger som permanent gitarrist och börjat hitta fram till den kitchiga och industri-influerade metal som de senare blev kända för.

Genom ”Beavis & Butthead” nådde man några år efter släppet 1992 ut med ”Thunder Kiss '65″ och albumet började så småningom sälja stadigt. Bandet hade då redan påbörjat arbetet med ”Astro-Creep: 2000″. White Zombie fick sen sitt stora genombrottet med ”More Human Than Human” och var en av huvudakterna på MTV Music Awards 1995.

Rob hade vid den tiden börjat tröttna på sitt band och efter att ha haft sin största succé någonsin med sin första soloskiva ”Hellbilly Deluxe”, las bandet ner. Solomaterialet lät fortfarande som ett derivat av industrirocken, men han blandade in större doser av mer traditionell rock och brylcreme. Dessutom fick hans förkärlek till b-film, popkultur och skräck blomma ut fullständigt.

Förutom det tidigaste materialet är det en ganska väl avvägd samling. Låtarna från White Zombie-tiden har hållit sämst av nedslitningen av tidens tand, men de nödvändiga låtarna är med. De bästa spåren från Zombies bidrag till olika soundtrack finns också med. Särskilt märks KC & the Sunshine Bands ”I'm Your Boogieman” från ”The Crow” och The Commodores ”Brick House” (här ”Brickhouse 2003″), med Lionel Richie (!) och Trina från soundtracket till Rob Zombies filmregidebut ”House of 1000 Corpses”.

Men kanske är inte det främsta skälet att köpa den här samlingen musiken. Med följer nämligen en DVD med tio videos från Zombie. Översållat med tysk expressionism- och Stanley Kubrick-homager är de en fröjd för ögat. Även om det blir lite mycket att kolla på dem i sträck. Även mittuppslaget i cd-häftet ger pluspoäng, Rob har gjort ett collage av bilder på sig själv från ett sluskigt 1985 till den levande döda han är idag.

Avslutningsvis tycker jag det känns riktigt ocharmigt att han låtit det konservativa arslet Alice Cooper skriva liner notes till skivan. Det lämnar bara en dålig smak i munnen när Rob stångas med gamla amerikanska ikoner och ideal, men det kanske bara är jag som tycker.