Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racin' in the street
[...]
She sits on the porch of her daddy's house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born”

En av de vackraste skildringarna av förlorad ungdom som skrivits är Bruce Springsteens ”Racing in the street”. Och den är bara en av många.

En hyperintellektuell göteborgare har skrivit några av de starkaste.

Henrik Berggren är något av ett geni. Det är ofrånkomligt. Tänk ”Cadillac”, ”Work” och ”Underground”. Hela ”Forever”. Han har gjort ett antal låtar som är rena EKG-remsan. Utskriven i blod. Direkt från ett hjärta som slår i otakt med omvärlden.

Nu har han gjort ett par till.

Det kanske börjar bli tjatigt, men inledningen på den här skivan är knäckande. Kanske den mest övertygande trippel låtar som fått öppna en svensk skiva.

Redan i titellåten låter Broder Daniel tyngre och mer rakare än tidigare. Gitarrerna låter bättre, darrigare och mer nyanserade. Trummorna och basen skjuter på. Låten får fart. Tamburinen gör sitt till att skapa ett kallsvettigt och lätt maniskt driv.

Jag har hört det förut. Men i ”Cruel Town” låter det snyggare än någonsin. Till och med de ödsliga körerna har höjts ett par snäpp.

Henrik Berggren kräks smärtsamt ur sig sin skräckslagna cynism och bitterhet:

Runaways and rapists
Fill the streets at night
Broken bottles
glimmer in the city lights
In the alleys cold winds blow

In the crowd of people
On the subway trains
No one looks into your eyes
In the park a junkie dies

Cruel town, it's a cruel town
Cold people cruel town
Cruel town, it's a cruel town
If you fall, you stay down

Det låter fantastiskt. Som Broder Daniel gjort tidigare, men med ytterligare erfarenhet, årsringar och ärrvävnad. Tyngre, vackrare, bättre.

Sen kommer bombastiska ”Shoreline”. Som äntligen låter bra på riktigt. Eller, rättare sagt fantastiskt. Du har redan hört den miljoner gånger. Men först nu har den förpackats på rätt sätt.

I'm not the boy that I used to be
This town has got the youth out of me

Orden bär på samma kraft, samma frustration som en ung Springsteen skrek ut för snart trettio år sedan i en av världens bästa rocklåtar, ”Born to run”:

Baby this town rips the bones from your back
It's a death trap, it's a suicide rap
We gotta get out while we're young
'Cause tramps like us, baby we were born to run

Eller som Ulf Lundell mycket äldre och bittrare konstaterar i ”Idiot City”:

När du är ung blir du pumpad
för att livet vill ha det så
Din röst är så stadig
och din blick är så blå
Du vill ha allt och du har rätt till det
och du skyr den bittre
En dag vaknar du upp bakom galler
på en brits i Idiot City

”Shoreline” är en låt som har kraft att nå miljoner människor. Den hävdar sig väl bland rockmusikens starkaste nationalsånger för människor som går från barndom till vuxenliv. Ett ledmotiv till de där åren i slutet av tonåren då tillvaron ganska ofta känns som ett skavsår från helvetet.

Låten är en modern klassiker. Och nu kan du sluta lyssna på den halvt ostämda Luuk-versionen.

Vi har bara kommit åtta minuter in i skivan. Tredje låten ut är ”When We Were Winning”. Fortfarande okontrollerad. Fortfarande brinnande.

Efter den knäckande inledningen hämtar sig aldrig den här skivan.

”Dark Star” och ”Burn Heart Burn” låter oengagerat jämntjocka – trots att det i den sistnämnda finns brinnande textrader som ”Why is it so we die just as copies/If it's so we're born as originals. Detaljer återanvänds och låtarna blir inte mer än just bleka kopior av starka original. ”Only Life I Know” låter mest som en dålig stöld av ”Shoreline”. ”Out Of This Town” går på tomgång, precis som ”Dump For Broken Dreams”.

Skivan räddas dock av att ”Hardened Heart” kommer in som tändvätska. Elden flammar upp igen. Refrängen är ett häftplåster som kan fastna på lyssnare långt utanför de vanliga kretsarna. Här finns kraften som många av de andra låtarna saknar. Styrkan som fanns på tidigare BD-skivor i kombination med en av de mest klistriga melodier Broder Daniel spelat in.

En potentiell listklättrare. Kanske låten som gör Broder Daniel till ”mer musik” i någon kommersiell radiokanal. Låten som gör även det här bandet till en angelägenhet för Svenne och Svea.

Ska ”Cruel Town” bli för Broder Daniel vad ”Vapen & Ammunition” var för Kent?

Knappast. För även om ”Army Of Dreamers” har liknande egenskaper som ”Hardened Heart” så kommer Broder Daniel även fortsättningsvis mest vara en angelägenhet för de redan frälsta. Avslutande Abba-stölden ”What Clowns Are We” blir hymnen – ett ledmotiv för självutnämnda losers och världens vackraste misantroper.

Storstaden är ond. Vi dör när vi lämnar tonåren för att resten av livet bara vara kopior av oss själva. Vi peakade vid sjutton, och nu sitter vi här med drömmarna som aldrig uppfylldes. I en håla. I Sverige.

Den här bilden kan stå mig upp i halsen ibland. När formuleringarna blir för krystade framstår Henrik Berggren inte längre som riddaren av krossade ungdomshjärtan. Då är han en ältande liten pojke med lyxproblem. En fågelunge som stannat för länge i boet.

Men, ”Cruel Town” är inte skriven för mig som fyllt såväl tjugo som tjugofem och trettio – och överlevt. Och som fortfarande brinner.

Jag respekterar Henrik Berggren. Uppgivenheten till trots. Han hänger ut sitt hjärta till allmän beskådan och har på köpet blivit en ikon för en hel generation unga, rädda och ledsna människor.

Det kan inte vara lätt att bli äldre då.

Får han det? Kommer han dela nostalgin med sina fans om tjugo år när han är med på TV:s ”Digiloo” och sjunger ett medley på sina gamla hits? Kommer han stå på ett utsålt Ullevi dagen före midsommar och hålla högmässa? Eller kommer sagan sluta på något annat sätt?

Hur det än blir är 2003 året då Broder Daniel kom tillbaka. Jag tror inte de kommer stanna särskilt länge. Tiden springer ifrån gruppen. De kommer inte kunna upprepa sig hur många gånger som helst. Stölderna blir tydligare. Återvinningscyklerna allt kortare. Sidoprojekten allt roligare.

Broder Daniel är döende.

Rent musikaliskt låter gruppen bättre än någonsin. De spelar och sjunger med större självsäkerhet. Men, det fattas kraft. Åren har gått. Ursinnet, ångesten och frustrationen känns inte på samma sätt längre. Den råa nakna kraften från tidigare skivor har ersatts av något annat.

Jag tror att det bor en lycklig liten jäkel någonstans djupt inne i Henrik Berggren. En liten jäkel som håller på att växa ur comb-overn och baskern. En liten jäkel som vågar vara lycklig och ropar efter dans, dans, dans! Och den lilla jäkeln tycker det är tjatigt att vara dyster. Blir uttråkad av att vara det på rutin. Tycker att livet är för kort för serieproducerat lidande.

Därför kommer han bli den som slutgiltigt tar livet av Broder Daniel.

”Cruel Town”, ”Shoreline” och ”When We Were Winning” känns som en urladdning. En sista kraftansträngning för att vinna över livet och åldrandet på knock.

Det är då det brinner och Broder Daniel är världens bästa band. Och Henrik Berggren och Bruce Springsteen har mer gemensamt än du vill tro.

I tre låtar.