Jag har kastats fram och tillbaka när jag har lyssnat på ”Prey”, Tiamats senaste platta, den sista veckan. Ena dagen har den varit fantastisk och andra dagen har jag tyckt att de bara upprepat vad de gjort på senaste två skivorna.

Jag måste påpeka att jag verkligen gillar Tiamat, deras sätt att blanda det onda med det oskuldsfulla och vackra har tilltalat mig sedan ”Skeleton Skeletron” damp ner som en bomb i mitt liv. Den varsamma lunken har flera gånger förgyllt mitt liv, oftast då jag varit lite nere eller bara trött. Deras musik är som balsam för själen, för att använda en klyscha.

”Prey” inleds på ett lika stabilt sätt som de senaste tre skivorna. Öppnande singeln ”Cain” hänför mig. Fågelkvitter inleder resan, följt av en ensam gitarr, för att sedan landa i Tiamats karakteristiska lunk. När så gitarrsolot kommer i slutet av låten tvingas jag kapitulera fullt ut. Det metalliska ljud de har på solona på den här skivan, som egentligen inte passar in alls i ljudbilden, skär som en stekhet kniv genom ett paket smör och är hur snyggt som helst!

Uppföljande ”Wings Of Heaven” fortsätter skapelsen som, med undantag för den lite långsamma ”Divided”, når sin absoluta höjd i ”Carry Your Cross And I'll Carry Mine”, där Johan Edlund sjunger duett med en fantastiskt vacker, icke namngiven, kvinnostämma.

Fram till mitten är skivan fantastisk, jag grips av de snygga pianoklinken som dyker upp här och där, refrängerna är otroligt medryckande och jag störs inte alls av att de använder effekter på trummorna eller rent av använder en trummaskin, något jag inte brukar vara någon större anhängare av.

En invändning jag själv har haft mot ”Prey” är att den befinner sig på samma stig som de övriga plattorna, men står still. Man känner igen det man hör. I elaka stunder tänker jag att Tiamat har hamnat i rutinens ekorrhjul och behöver inspiration och energi, men i andra stunder hittar jag de små elektronikagrejerna som förhöjer låtarna, det bombastiska i refrängen på ”Wings Of Heaven”, de ljuva stämmorna som kommer in då och då samt drivet i ”Light In Extension”. Och då är Tiamat mina gudar igen.

Tiamats musik är full av svärta, ondska och annat elakt och fult. Men samtidigt är det så bedårande vackert att man hänförs. Däri ligger deras styrka. De lyckas spela fantastiskt vacker musik, som ändå fläckas av ondska, en ondska som varken hyllas eller förkastas utan bara accepteras, och lugnt fortsätter de sin resa.

Skall man jämföra med de norska gothkollegorna hämtar nog Tiamat snarare sin inspiration från betongens förstäder än mäktiga fjordar och fjäll. Något som också avspeglas i musiken, jag ser Johan Edlund framför mig, traska fram längs en grå bakgata i Hamburg, det småregnar och han går och letar inspiration till nya storverk.

Fram emot slutet av skivan går det lite väl långsamt för min smak. Type O Negative-minnande ”Nihil” är en ganska seg historia och jag gillar inte heller refrängen, där Johan sjunger högre toner än jag någonsin hört honom ta.

Tillsammans med avslutande ”The Pentagram”, som är en dikt av Aleister Crowley som tonsatts, tar de båda sista låtarna ner känslan av ett mästerverk och gör att Tiamat tyvärr inte når ända fram.